Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

Efter Brexit: Full fart mot superstat

Det råder ingen tvekan om att Brexit fördjupar den kris som EU befunnit sig i ända sedan världskapitalismen slog knut på sig själv 2008. Samtidigt ter sig den tysk-franska drömmen om en europeisk superstat lättare att förverkliga. För Sverige finns bara en lösning: Svexit.

I helgen meddelade Storbritanniens premiärminister Theresa May att hon tänker ”utlösa” Lissabonfördragets artikel 50 i mars nästa år. Därmed inleds den process som skall leda till att Storbritannien lämnar EU. När och var det hela slutar låter vi vara osagt, men tipsen säger att britterna säger tack och adjö någon gång under våren 2019.

Det råder ingen tvekan om att Brexit fördjupar den kris som EU befunnit sig i ända sedan världskapitalismen slog knut på sig själv 2008. Men som alltid finns det en antites. Så finner EU:s traditionella maktaxel, Tyskland och Frankrike, åtminstone någon tröst i att de nu blir av med en tillbakahållande kraft. Med Storbritannien borta blir det lättare att förverkliga den tysk-franska drömmen om en europeisk superstat.

Det är denna dröm – som för demokratiskt sinnade är en mardröm – som träder fram i två dokument framtagna som en reaktion på Brexit. Det första är en gemensam promemoria från Tysklands och Frankrikes utrikesministrar Frank-Walter Steinmeier och Jean-Marc Ayrault.

Under den stolta rubriken ”Ett starkt Europa i en osäker värld” manar dessa herrar övriga EU-länder att följa dem på marschen mot ett ”mer sammanhållet och självmedvetet Europa på världsscenen”. Det kan låta oförargligt, men bakom orden döljer sig ett militariserat EU med gemensam utrikespolitik, egen försvarsbudget, egen permanent insatsstyrka och med ständig närvaro på världshaven.

”Europeiska Unionen måste investera mer i konfliktförebyggande åtgärder, i att främja mänsklig säkerhet och i att stabilisera sitt närområde och krisregioner över hela världen”, heter det i promemorian. Bäva månde Afrika, som uttryckligen pekas ut som en kontinent som behöver särskild och kontinuerlig euroepisk uppmärksamhet.

Generalerna Steinmeier och Ayrault ger sig också ut på det ekonomiska slagfältet genom att beordra ett ”färdigställande” av Ekonomiska och monetära unionen, EMU. Detta tema utvecklas i en rapport framtagen under överinseende av EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors, som på sin tid stod fadder för EMU, som av en händelse med bistånd av den tyska tankesmedjan Bertelsmann Stiftung.

Rapporten bär titeln ”Reparera och förbered – tillväxt och euro efter Brexit” och den tecknar inledningsvis en dyster bild av nuet och framtiden. Så betecknas tiden efter krisutbrottet 2008 som ”ett förlorat årtionde”, där BNP inom euroområdet inte återhämtade sig förrän sent 2015 och där BNP ännu ligger långt under nivån från 2008 i områdets krisländer.

Till råga på eländet spår sedan de tysk-franska rapportförfattarna att en ny eurokris är ofrånkomlig. ”Vi vet inte om det sker om sex veckor, sex månader eller om sex år, men som euron nu fungerar är det osannolikt att den överlever den kommande krisen”, heter det i rapporten.

Men skam den som ger sig. Som recept för att rädda euron från undergång förespråkar rapportförfattarna att EMU snabbt utvecklas till en rent överstatlig institution med egen beskattningsrätt och egen ekonomisk politik, överordnad medlemsländernas.

Särskild uppmärksamhet ägnas eurons krisländer. Rapportförfattarna föreslår att en ny europeisk monetär fond, EMF, skall lösa in den del av deras statsskuld som överskrider 60 procent av BNP, detta för att rädda euron undan kollaps. Men inte villkorslöst. Så skall EMF ”få ett fullt veto över de nationella budgetarna” och de länder som omfattas av ynnesten skall åläggas att bedriva nedskärningspolitik i upp till 30 år!

Här skisseras något som mest liknar ett kolonialsystem inom euroområdet, där krisländer berövas allt inflytande över den inhemska ekonomiska politiken. Den skall istället dikteras av EMU:s överstatliga institutioner och bakom dem av tyska och franska storbanker.

Rapportförfattarna bekymrar sig särskilt över förslagens demokratiska aspekt, väl medvetna om att hela paketet skulle falla platt om det blev föremål för folkomröstningar. Några fördragsändringar skall därför inte genomföras, åtminstone inte initialt. Istället skall förändringarna smygas igenom inom EU:s institutioner, successivt och snabbt och framför allt utan medborgerlig insyn. Arrangemanget framstår närmast som ett förslag till statskupp i det fördolda.

Det allvarliga i situationen är att Delors och hans tyska kumpaner har rätt. Vare sig EU eller euron kan stå still och än mindre ta steg tillbaka. EU är ett stormaktsprojekt vars hela framtid ligger i att ta nya steg mot överstatlighet, till förfång för demokrati och nationell självbestämmanderätt. Att stå still vore att kväva sig själv.

Den uppmärksamme invänder att Delors plan gäller euroområdet och att den därmed inte omfattar Sverige, som står utanför euron. Det är bara lite sant. För tro inte att EU-landet Sverige kan stå vid sidan av när EU:s tungviktare sätter full fart mot den byråkratiska superstat med globala imperialistiska ambitioner som alltid varit deras mål.

Det finns bara en lösning på det svenska problemet: Ett Svexit, att Sverige följer Storbritanniens exempel och lämnar EU så fort det bara går. Att ett svenskt utträde dessutom bidrar till att fördjupa EU-krisen, förhoppningsvis bortom tysk-fransk kontroll, och därmed till att befria eurons krisländer från EU-politikens koloniala tvångströja gör inte saken sämre.