Efter Mona Sahlin

När Mona Sahlin tillträdde som socialdemokratisk partiledare våren 2007 skrev vi: ”Mona Sahlins uppgift är att vinna valet 2010. Misslyckas hon med det lär hennes partiledarsaga vara all.”

Det var ingen särskilt framsynt utsaga. För ett parti som gjort makten till enda vision är det bara valresultaten som räknas. Partiledarens uppgift är att garantera de makthungrigas positioner, såväl på riksplanet som i kommuner och landsting. Mona Sahlin misslyckades med denna sin uppgift och därför fick hon gå.

Sortin blev plötsligare och mer dramatisk än vad Sahlin planerat, vilket nu kastar in socialdemokratin i en fem månader lång person- och fraktionsstrid. För att förkorta pinan är extrakongressen framflyttad till mars nästa år, men fram till dess råder kaos i ett parti utan ledarskap och utan politisk kurs.

I debatten bedyrar alla deltagare att det är det politiken som är avgörande, inte den person som utses att efterträda Sahlin. Det talas om nödvändigheten av politisk förnyelse och om att socialdemokratin måste formulera ett politiskt framtidsprojekt.

Samma tugg hördes inför Sahlins tillträde, men ändå valdes hon, som trygg högersocialdemokrat känd för att inte hysa någon bestämd uppfattning om någonting. Sahlin valdes som kommunikatör för en socialdemokrati som gått vilse i ett nytt politiskt landskap, utan vare sig karta eller kompass.

Huruvida hennes efterträdare kommer att vara bättre skickad att staka ut en färdriktning återstår att se, de stridande viljorna kan mycket väl bädda för ännu en slätstruken kompromisskandidat. Men slutar kaoset i den förnyelse som alla pratar om leder färdriktningen högerut. Förnyelsen är liberal.

Påståendet kan synas drastiskt. I media talas det om en kamp mellan höger och vänster inom partiet och mellan LO och den medelklassorienterade fraktionen i Stockholm och mellan glesbygd och storstad. Ledande sossar, som Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja, framställer rentav dagens socialdemokrati som en koalition av delvis motstridiga intressen, där det är hugget som stucket vem som vinner.

För att förstå djupet i socialdemokratins kris måste den dock sättas in i ett mycket bredare perspektiv än kattrakandet mellan stridande fraktioner. Det är en kris given av att det inte längre föreligger några förutsättningarna för det reformistiska projekt som socialdemokratin en gång representerade.

Politik är förhållandet mellan klasserna, skrev på sin tid Lenin. Det är ett påpekande som rensats ut i dagens politiska debatt, som förnekar klassernas existens, men som är lika sant för det. Det politiska skeendet måste relateras till styrkeförhållandet mellan klasserna och till kampen mellan dem, annars blir det obegripligt. Detsamma gäller varje form av politisk framtidsdebatt.
”Kommunisternas teoretiska läror vilar ingalunda på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ene eller andre världsförbättraren. De är blott uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels redan i Kommunistiska Manifestet, ett uttalande som drygt 160 år senare kan tillämpas också på socialdemokratins kris. Eftersom all politik är uttryck för faktiska förhållanden inom en pågående klasskamp.

För att mycket kort sammanfatta vad vi skrivit många gånga tidigare. Det reformistiska projektet byggde på klassamarbete och klasskompromiss. I en tid då kapitalismen fruktade socialistisk revolution lovade socialdemokratin att hålla arbetarklassen i schack och fick i utbyte ett utrymme för sociala reformer. Kompromissen gav stora förbättringar i arbetarklassens och den närstående gruppers levnadsbetingelser, vilket bar fram socialdemokratin som helt dominerande politisk kraft, men den avskaffade inte löneslaveriet, vilket var kapitalets strategiska vinst.

Mot slutet av det förra seklet avtog kapitalismens fruktan för socialistisk revolution för att helt försvinna i samband med den sk realsocialismens sammanbrott. Det nya förhållandet mellan klasserna innebar med självklarhet att kapitalismen sa upp klassamarbetet och därmed försvann det reformistiska projektet i ett svart hål, byggt som det var på klassamarbete.
”Det befästa folkhemmets tid är förbi”, skrev tidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson i sällsynt klarsynt ledare våren 1999. Ledaren var ett inlägg i den då pågående programdebatten inom socialdemokratin, varvid Bernhardsson budskap var att folkhemmet måste rivas, men att det bör ske rättvist. Det nya programmet borde därför utformas som ett program för ”den rättvisa reträttens politik”.

Det är här socialdemokratins befinner sig sedan åtminstone 20 år. Vid den rättvisa reträtten. För ett parti som gjort gemensam sak med kapitalismen finns ingen väg tillbaka, utan i den faktiskt pågående klasskampen, där kapitalet kräver allt det givna åter, återstår på sin höjd att tillse att resan mot mer kapitalism sker under något så när ordnade former.

Bo Bernhardsson tillhör socialdemokratins sk vänster, vilket ger perspektiv på denna sk vänsters ambitioner. Det handlar inte om att bryta med den enda vägens politik som idag gäller i Sverige och i hela den kapitalistiska världen, utan bara om att något avbrutalisera det nyliberala systemskiftet.

För var är alternativet? Ja, på 1990-talet kunde en Göran Greider resa parollen ”tillbaka till klassamarbetet”, som om kapitalets ensidiga klasskamp alls inte existerar, men idag är det bara Sverigedemokraterna som hänger sig åt sådana fantasier. Visst finns det möjlighet att återupprätta välfärden, men då krävs klasskamp också från arbetarsidan, inte nostalgiska tillbakablickar på ett klassamarbete som är dött och begravet.

Inför det alternativet väljer socialdemokratin sk vänster med självklarhet ”rättvis reträtt”.

Den sk vänstern är svag, varför frågan om var det nu inledda kaoset skall landa inte bör sökas hos den utan hos högerfraktionerna.

Högeravantgardister som Niklas Nordström och Widar Andersson ser gärna en rejäl ”makeover”, typ den som Tony Blair och hans mentor Anthony Giddens genomförde inom brittiska Labour Party, gärna med själsfränden Mikael Damberg som ny partiledare, men frågan är om svensk socialdemokrati ännu är mogen för en så radikal övergång till öppen liberalism.

Mer intressant är därför att lyssna till den mer etablerade partihögern, representerad av bland andra Thomas Östros, som lär vara utesluten som Sahlins efterträdare – till och med som kompromisskandidat vore Östros en katastrof – men som rent politiskt representerar huvudströmningen i partiet.

På DN-debatt (12/11) propagerar Östros för en skattereform ”som ger oss internationellt konkurrenskraftiga skatter”, dvs skatterna skall sänkas för att tillgodose monopolkapitalets krav, och han ansluter sig utan reservation till den moderata devisen om att ”det skall löna sig att arbeta” och därmed till den av högern konstruerade motsättningen mellan de som arbetar och de som inte gör det.

Detta ger färdriktningen. Kaoset kommer att föra socialdemokratin ännu längre högerut.

Som vänsterkraft är socialdemokratin sedan länge förlorad, detta samtidigt som behovet av vänsterpolitik bara växer. Men socialdemokratin vare sig kan eller vill leva upp till detta behov eftersom partiet i allt är knutet till den historiska rörelse som utgörs av kapitalismen.

Detta ställer oss kommunister och alla som med oss vill vänsterut inför en stor framtidsutmaning.

Det gäller att återuppbygga den starka, klassbaserade vänsterkraft som socialdemokratin inte längre är och inte vill och kan vara.