En liten spekulation i juletid

Det spekuleras vilt om rollbesättningen i Donald Trumps kommande regering. Finansministerposten ser ut att gå till Goldman Sachs-chefen Steven Mnuchin. Wall Streets makt över Main Street består oavsett retorik i valkampanjer. Träsket ska inte dräneras bara befolkas av andra paddor, som möjligen ljuder lite högre och i andra tonarter. Finanskapitalets makt ligger med andra ord fast.

Men spekulationerna om ministerposter vittnar om möjliga omläggningar i USA:s utrikespolitik. Enligt bedömarna verkar det relativt klart att Trump som utrikesminister vill utse oljebolaget Exxons vd Rex Tillerson. Att olja är ett viktigt smörjmedel i USA:s utrikespolitik är inget nytt, däremot påverkas politiken av var i världen dessa oljekällor ligger.

Som Exxon-vd har Tillerson varit drivande i samarbetet med det ryska bolaget Rosneft för att borra efter olja i Arktis, Svarta havet och i Sibirien. För två år sedan belönades Tillerson med Vänskapsorden, den finaste utmärkelse en utländsk medborgare kan få av Ryssland.

Med risk för att sälla sig till spekulanternas skara finns anledning att ta en närmare titt på Tillersons möjliga utrikesministerpost och vad det kan komma att betyda även för svensk del.

Bakom Natos aggressiva Rysslandspolitik de senaste åren finns inte bara – eller kanske främst – den politiska utvecklingen i Ukraina och östra Europa. Minst lika avgörande är issmältningen kring norra polcirkeln. En fråga som hamnat i skymundan i den svenska debatten, av den enkla anledningen att Sverige inte har någon gräns mot ishavet.

Det är med issmältningen i Arktis som bakgrund man ska se utnämningarna av norrmannen Jens Stoltenberg och innan honom dansken Anders Fogh Rasmussen – Danmark är genom ockupationen av Grönland en stormakt i Arktisregionen – som generalsekreterare för Nato.

I storbolagens kassaböcker och de kapitalistiska strategernas kikarsikten är issmältningen i Arktis redan ett faktum. Frågan på dagordningen är inte hur avsmältningen skall stoppas utan vad som döljer sig under isen och vem eller vilka som ska lägga vantarna på detta.

För kapitalistiska stormakter gäller det att spela på många hästar för att ha en chans i konkurrensens galopptävling. Samtidigt som starka kapitalistiska intressen i USA har drivit på för en konfrontativ politik i hopp om att tvinga Ryssland att acceptera USA-alliansens totala dominans i Arktis, har andra delar, till exempel Exxon, valt en annan väg. Exxon har under Tillerson investerat miljarder dollar för att i samarbete med ryska oljekapitalistiska intressen lägga under sig det svarta guld som göms under den vita isen, investeringar som för tillfället fryst inne på grund av sanktionerna mot Ryssland.

För imperialismen finns inga eviga vänner, bara eviga intressen och för den som vill förstå vad som händer i världen gäller det att se bortom retoriken. Det gäller oavsett om de politiska förvaltarna ägnar sig åt populistiska utspel mot finanskapitalet eller storbröstad krigsretorik.