Hoppa till huvudinnehåll
Av

En strålande seger

Europas hamnarbetare lyckades slå tillbaka EU-kommissionens marknadsliberala och djupt arbetarfientliga hamndirektiv. I förra veckan röstade EU-parlamentet för andra gången nej till direktivet, denna gång med ännu större majoritet än i november 2003.




Beslutet innebär att direktivet faller, åtminstone för tillfället och
förmodligen för lång tid. EU-parlamentet må vara ett låtsasparlament
utan full lagstiftningsrätt. Men hamndirektivet sorterar under de få
frågor som kräver parlamentets godkännande, vilket gör att kommissionen
inte kan driva igenom det på egen hand.

En seger för hamnarbetarna och deras enig kamp, alltså. Rentav en strålande seger.



Efter nederlaget lovade visserligen transportkommissionär Jacques
Barrot att återkomma med ett nytt direktivförslag. Det hotet skall tas
på fullaste allvar, då arbetarfientlig marknadsliberalism är basen för
allt som EU företar sig. Men för stunden måste Barrots uttalande ändå
ses som pliktskyldigt. Efter två svidande nederlag blir det politiskt
omöjligt för kommissionen att en tredje gång återkomma med ett i stort
sett likalydande förslag.



Man skall som sagt inte utesluta nya framstötar mot hamnarbetarna. Men
ett nytt förslag till hamndirektiv lär i alla fall dröja. Vilket är
gott nog i det EU som är till för att attackera arbetare.



EU-parlamentets negativism grundas delvis på att borgerligheten är
splittrad i hamnfrågan. Europas hamnar är som regel offentligt ägda och
drivna, vilket ger ett politiskt motstånd mot redarkapitalets och annat
privatkapitals framstötar för att ta över verksamheten.



Men helt avgörande är ändå den eniga kamp som hamnarbetare från alla
EU-länder utvecklat mot hamndirektivet alltsedan det först
presenterades.



I hamnarna har det inte varit fråga om fjäskande klassamarbete, utan
om alleuropeiska strejker och protestaktioner, som i Strasbourg i förra
veckan. Hamnarbetarna har slutit sig samman över nationsgränserna. På
klasskampens grund. En för alla, alla för en. Det ger extra strålglans
åt segern. Det är inte bara en seger över hamndirektivet, utan också en
seger för den internationella arbetarsolidariteten.
  



Hamnarbetarna har anförts av relativt nybildade International
Dockworkers Council, IDC, en sammanslutning av oberoende och radikala
fackföreningar med Svenska Hamnarbetarförbundet som medlem. Men också
ITF och svenska Transport har slutit upp, om än lite mer halvhjärtat,
vilket gett den breda enighet som varit nödvändig för att slå tillbaka
direktivet.



Hamnarbetarnas fackföreningar har i detta sammanhang levt upp till både
sina förpliktelser som fackföreningar och till den internationella
arbetarsolidaritetens krav. Vilket måste harrangeras i en tid då andra
fackföreningar säljer ut sina egna medlemmar och spelar ut dem mot
arbetare i andra länder. Som när Metall-facken på GM:s fabriker i tyska
Rüsselsheim och svenska Trollhättan lät  sig inordnas i
GM-direktörernas lönesänkande och arbetsvillkorsdumpande tävlan om
jobben.



Hamnarbetarna segrade för att de solidariskt stod upp för alla
hamnarbetares jobb och arbetsvillkor; för att de över nationsgränserna
stod eniga mot jobbslakt och dumpning av löner och arbetsvillkor.
Bilarbetarna inom GM-koncernen förlorade för att lät sig spelas ut mot
varandra. Vilket gav jobbslakt i Trollhättan och lönedumpning och
arbetstidsförlängning i Rüsselsheim.




Segern är som sagt strålande. Hamnarbetarna har all anledning att känna
både glädje och stolthet. Men utan att grumla segerglädjen vill vi lite
försiktigt lyfta ett varningens finger.



Må vara att hamndirektivet är tillbakavisat för lång tid. Men det är
inte tillbakavisat för alltid. Förr eller senare lär EU-kommissionen
lägga ett nytt förslag, måhända lite modifierat och kanske inte riktigt
lika provokativt som det som nu tillbakavisats två gånger, men likväl
ett förslag med samma innehåll och samma syfte.



I detta sammanhang får man inte hysa några illusioner. EU är ingen
”stat” i traditionell bemärkelse, utgör ingen arena som arbetarklassen
tillfälligt kan använda för att flytta fram sina positioner. Istället
utgör EU en överenskommelse mellan de europeiska storföretagen om att
kollektivt attackera arbetarklassens villkor och rättigheter.



Detta bestämmer EU:s hela karaktär. Marknadsliberalism och
högerpolitik är grundlagfäst i EU och det demokratiska underskottet är
institutionaliserat i syfte att minimera det folkliga inflytandet.




Kampen kring hamndirektivet visar att det är   möjligt att
blockera arbetarfientliga framstötar inom EU. Genom klasskamp. Genom
solidarisk kamp över gränserna. Det är bra. Men det betyder inte att
det går att använda EU till att driva fram förbättringar för
arbetarklassen. Talet om den sociala dimensionen är ett bedrägeri; är
en negligé för att dölja att EU:s hela funktion är driva fram
marknadsliberal slakt av arbetarrättigheter och   sociala
välfärdssystem.



Ett väl negativt påstående, kan tyckas. Men så är det inte. Den som
tror att det går att omvandla EU till något för arbetare positivt, kan
låta hoppet fara. Men det går att bekämpa EU, det går att blockera EU,
det går att lamslå EU. Som när folken i Frankrike och Holland sa nej
till den ny EU-konstitutionen och därmed placerade den i papperskorgen.
Eller som när Europas hamnarbetare nu förfarit på samma strålande sätt
med det usla hamndirektivet.




Strategin måste vara att förena kampen i enskilda EU-frågor, som mot
hamndirektivet, men kampen mot EU som sådant. Ett solidariskt och
rättvist Europa kan bara byggas på EU:s ruiner.



24 januari 2006

Proletären 4, 2006