Enfald som politik

Så har regeringen lanserat halverad restaurangmoms som första och hittills enda åtgärd i krisens andra fas. Som påstådd jobbpolitik är åtgärden ynklig, feltänkt och helt utan stöd i beprövad erfarenhet.

Finland är en bra referenspunkt. Där sänktes restaurangmomsen i fjol. Med samma motivering som Reinfeldt & Co nu torgför. Men resultatet blev vare sig lägre krogpriser eller fler jobb. Istället gick huvuddelen av momssänkningen rakt in på krogägarnas vinstkonton.

Sak samma med momsen på frisörtjänster, som i Finland sänktes 2007. Jobbeffekten blev så liten – ”icke mätbar” – att den finska regeringen nu planerar att höja frisörmomsen igen.

Detta är beprövad erfarenhet, bortom de ideologiska illusionernas luftslott. Sänkt restaurangmoms hamnar i fickorna på krogägarna.

Men regeringen håller för ögonen och drömmer om en kapitalism som inte finns; om en marknad som tjänar folket och som lydigt verkställer regeringens politik utan tanke på egen vinning. Det är enfald upphöjd till politik.

Uppenbart medvetna om risktagandet vägrar såväl statsminister Reinfeldt som näringslivsminister Olofsson att ange hur många nya jobb momssänkningen är tänkt att ge. De hoppas och tror, men likt Orsa kompani lovar de ingenting bestämt, vilket förmodligen skall framstå som ansvarsfullt. Men det är bara uselt skådespeleri. Regeringens politik är fullständigt ansvarslös.

I sak innebär den sänkta restaurangmomsen att regeringen spelar hasard med skattepengar. Man pytsar in 5,6 miljarder kronor i krogbranschens roulett i hopp om att vinna ett och annat nytt jobb. Men rouletten är riggad av krogägarna, så chansen att vinna är så försvinnande liten att den knappt existerar.

I den bästa av världar (utan kapitalistisk egennytta) skulle sänkt krogmoms verkligen ge lägre krogpriser och ett och annat nytt jobb. Men vi skulle vara emot sänkt krogmoms i alla fall, inte för att vi har något emot rimligare krogpriser, utan för att sänkt krogmoms som enskild åtgärd är fördelningsmässigt orättvis.

Må vara att de flesta människor ibland äter ute, men rika går oftare på krogen och äter och dricker dyrare än fattiga, vilket ger fördelningsprofilen. Den lilla del av regeringens spelpengar som eventuellt slår igenom i sänkta priser hamnar i huvudsak i de rikas fickor. Regeringens klassinstinkt är i alla fall konsekvent.

Stackars Göran Hägglund försöker maskera sitt svek mot pensionärerna genom att sorgset säga att han egentligen ville ge de 5,6 miljarderna till dem. Men det är typisk kristdemokratisk skenhelighet. Eftersom Hägglund i nästa andetag ger sitt fulla stöd till momssänkningen.

För vår del vill vi som bekant avskaffa straffbeskattningen av såväl pensioner och ersättningar. Men för att uppnå en sådan rättvisa räcker inte 5,6 miljarder, utan det krävs en rejäl skattereform. Med höjda
skatter på vinster, kapital, aktieutdelningar och höga inkomster.

Nu presenteras den sänkta restaurangmomsen som jobbpolitik, så låt oss granska den som jobbpolitik. Eller rättare som jobbpolitik på låtsas, då den förväntade jobbeffekten är ideologisk illusion.

Det kan vara att Maud Olofsson verkligen tror på sin saga om att den sänkta momsen kommer att ge massor av nya företag och jobb. Hon verkar alltmer leva i sagornas värld.

Men det avgörande är ändå den ideologiska skygglapp som gör regeringen fullständigt oförmögen att driva en jobbpolitik värld namnet. Skygglappen ger ett synfält som bara visar privat sektor och framförallt privat tjänstesektor. Det är där de nya jobben skall komma. Per ideologisk definition. Offentlig sektor finns inte som expansiv arbetsmarknad, där skall jobben tvärtom minska.

Skygglappen förstärker illusionen. Men offentlig sektor exkluderad ur jobbpolitiken finns bara möjligheten att rädda kapitalismen ur krisen genom mer kapitalism. Det är sannerligen att sätta den allra glupskaste bocken som trädgårdsmästare.

Det är alls inte så att regeringen saknar alternativ. Om de 5,6 miljarder kronor som nu slussas över till krogägarna istället satsades på att bygga ut och underhålla järnvägs- och vägnät, så blir jobben garanterat fler, samtidigt som pengarna bidrar till att göra samhället rikare.

Vän av ordning invänder att regeringen faktiskt annonserat en satsning på järnvägen under 2012 och 2013. Men den satsningen är så ynklig att inte ens regeringens tjänstemän tar den på allvar. Enligt Trafikverket krävs 23 miljarder kronor mer än budgeterat för att klara nuvarande (usla) järnvägsstandard. I det läget skjuter regeringen till smått hånfulla 3,6 miljarder.

Reinfeldt & Co planerar för fortsatt järnvägskaos. Varvid den misstänksamme inte kan låta bli att ana ugglor i mossen. Utgör det planerade järnvägskaoset en mental förberedelse för en privatisering av hela järnvägsnätet, som i England under Margret Thatcher?

Vi förordar offentliga investeringar som det bästa och enda möjliga sättet att möta den kapitalistiska krisens andra fas, särskilt i ett land som Sverige, där goda statsfinanser och en försvinnande liten offentlig nettoskuld ger närmast outtömliga möjligheter att bygga bort krisen.

Att negligera denna möjlighet, för att ideologin förbjuder den, är regeringens monumentala ansvarslöshet.