Ett borgerligt, elitistiskt parti

Bara den senaste månaden
har väljarna begåvats med två nya alternativ i riksdagsvalet
2006, först Feministiskt initiativ och nu Junilistan. I mitten av
oktober kan det bli ytterligare ett. Då skall ett antal lokala
sjukvårdspartier besluta om en eventuell kandidatur.



Man kan gissa att Göran Persson log förnöjt när hans fd partikamrat
Nils Lundgren tillkännagav Junilistans valdeltagande. Må vara att
listan i EU-valet lyckades bedåra en och annan EU-kritisk
vänsterväljare, men som inrikespolitisk aktör handlar det om ett rakt
igenom borgerligt parti.



Därav Göran Perssons förnöjda småleende. I den mån Junilistan
överhuvudtaget får något genomslag, så har den sin potential bland
borgerliga väljare, inte minst i den redan så åderlåtna
kristdemokratiska väljarkåren. Vilket i sin tur utgör ett hot mot den
borgerliga alliansens maktambitioner. Junilistan förutan har Göran
Hägglund problem nog med hin håle 4 procent.



Något parti i vedertagen bemärkelse är inte Junilistan. På hemsidan presenteras skapelsen som ”Sveriges

första Internetbaserade politiska rörelse”, vilket är en omskrivning av
att Junilistan är en orden utan medlemmar och utan demokratisk
struktur. Styrelsen är självutnämnd liksom det förtroenderåd av
”välrenommerade personer” som lägger upp politiken. Dessa personer är
utan undantag hämtade från en akademiskt och framförallt ekonomiskt
elit och framstår ur arbetarsynpunkt som rena skräckkabinettet. Säg
Sture Eskilsson på fd SAF, det räcker.



En konservativ, borgerlig EU-kritik är en av Junilistans hörnstenar. Kritiken skall inte förväxlas med EU-motstånd.



Junilistan är inte motståndare till vare sig EU eller till det
svenska medlemskapet i EU, utan vill bara att EU skall bestämma mindre.
Det finns ett drag av Margaret Thatchers nyliberalism över Junilistan:
”Det är inte Bryssel som skall bestämma. Det skall marknaden göra.”



Den konservativa EU-kritiken vill Junilistan nu överföra också på
Sverige. Så skall regeringens och riksdagens makt begränsas kraftigt.
Det torgförs som ”decentralism”, bland annat genom tal om ökad makt
till kommunerna och införande av beslutande folkomröstningar. Men
mellan raderna sticker bockfoten fram. Så vill    
Junilistan införa en författningsdomstol, dvs juridisk överprövning av
demokratiskt fattade beslut. Och man vill kasta ut de folkvalda ur
styrelserna för universitet och högskolor. Den högre utbildningen skall
i ensamt majestät skötas av ”experterna”, dvs av de professorer och
direktörer som utgör Junilistans politiska bas.



Här befruktas nyliberalismens marknadsfundamentalism med
konservatismens elitism. Demokrati som pöbelvälde. Den upplysta eliten
som samhällets utvalda ledarskap.



Vad gäller den ekonomiska politiken ansluter sig Junilistan i det stora
hela till den borgerliga alliansens program. Man vill
öka      klyftorna mellan dem som arbetar och
dem som förnekas arbete, bland annat genom skattesänkningar och hårdare
krav på arbetslösa och sjuka; man vill förbättra villkoren för
småföretagen (på de anställdas bekostnad); och man vill införa ett
särskilt pigavdrag för kvinnor, pikant nog döpt till ROT (= Rengöring,
Omsorg, Tvätt).



Men där sätter Junilistan stopp. Alla frågor som ligger utanför de tre
hörnstenarna (EU-politiken, en konstitutionell reform i elitistisk
riktning och en borgerlig ekonomisk politik) hänförs till ”kandidatens
egen plattform” och ”öppet mandat”.



Här blir Junilistan obehaglig, ty detta utgör inget annat än en
oblyg inbjudan till allehanda knäppgökar att ansluta sig utifrån mer
eller mindre extrema ståndpunkter. Så nämner plattformen ”nej till
abort” som en möjlig kandidaturfråga. I detta avseende står det en
unken doft av Ny  demokrati över Junilistan. Den som tycker Nils
Lundgren är förtroendeingivande löper risk att få en John Bouvin i
säcken.



Vad som blir av Junilistans kandidatur återstår att se. Det borgerliga
mediamonopolet lär inte ge någon draghjälp, då en splittring av de
borgerliga rösterna hotar det hägrande maktskiftet. Den starka
polarisering som byggs upp mellan de sk blocken utgör heller ingen god
miljö för en lista som påstår sig vara blocköverskridande.



Ett är dock klart. Att de dyker upp nya partier och listor utgör
inget tecken på demokratins vitalitet. Snarare tvärtom. Såväl
Feministiskt initiativ som Junilistan (liksom ett eventuellt
Sjukvårdsparti) är uttryck för att det nuvarande partisystemet fjärmat
sig så långt från väljarna att alltfler känner sig politiskt hemlösa.

 

Ur arbetarsynpunkt gör etablissemangets ökning genom delning vare sig
från eller till. Det är inte fler borgerliga alternativ
som    behövs. Utan ett arbetaralternativ.



4 oktober 2005

Proletären 40, 2005