Ett snabbspår måste gälla alla

Ledare
Bilder

Hur borgarklassen vill använda flyktingkrisen är klart. Det är samma arbetarfientliga program som tidigare, fast det nu kläs ut som integrationsbefrämjande åtgärder. Sänkta löner, skapandet av a- och b-lag på arbetsmarknaden, sönderslagen generell välfärd, sänkt bostadsstandard och statligt stöd för en imperialistisk brain drain som gör det möjligt att utnyttja det globala överskottet på arbetskraft.

Från socialdemokratiskt håll har svaret blivit olika former av snabbspår in på arbetsmarknaden för nyanlända. Det hela presenteras som en snällispolitik för att hjälpa de som står längst från jobben att komma ut på arbetsmarknaden.

I en tid när högern – oavsett om den kallar sig Svenskt Näringsliv, Sverigedemokraterna eller Moderaterna – gör allt för att förstärka splittringen på arbetsplatserna, så är denna sorts snabbspår för nyanlända direkt kontraproduktiva.

”Ska man göra saker så ska det vara generellt och träffa alla”, som Pappers ordförande Matts Jutterström sa i en kommentar till tidningen Arbetet som förklaring till varför Pappers inte hoppar på segregationståget. Jutterström har helt rätt!

Självklart behövs snabbkurser i svenska språket för nyanlända. Språket är det första steget till integration och en nödvändig förutsättning för att fungera på en arbetsplats och i samhället. Det handlar om säkerheten på jobben som förutsätter att arbetskamrater kan förstå varandra. Det handlar även om trygghet inom till exempel vård och omsorg, där det är nödvändigt att personal och patienter kan kommunicera helt och fullt med varandra.

Men utöver snabbkurser i svenska språket är förslagen om att gruppen nyanlända ska pekas ut och ges snabbspår in på arbetsmarknaden helt uppåt väggarna. Det är en apartheidpolitik i ett Sverige där hundratusentals människor tvingas gå arbetslösa. Varför ska en utbildad elektriker från Syrien få snabbspår in på arbetsmarknaden, men inte en utbildad elektriker från Sunne? Varför ska ingenjörer från Damaskus ges snabbspår medan arbetare från Degerfors lämnas i arbetslöshetens ekorrhjul?

De föreslagna snabbspåren är dessutom ytterligare ett uttryck för imperialismens brain drain. I ena ändan dräneras andra länder på utbildade människor och i andra ändan maskeras åratal av nedskärningar inom utbildning och välfärd här i Sverige.

Mer än hälften av de läkarlegitimationer som utfärdas av Socialstyrelsen ges till personer utbildade utomlands. Var fjärde yrkesverksam läkare i svensk hälso- och sjukvård är utbildad i något annat land. Det är nästan en fördubbling jämfört med hur det såg ut 1995.

Massarbetslösheten är sedan länge ett gigantiskt problem i Sverige. Det är ett elände för de människor som tvingas leva i arbetslöshet. Det är ett enormt slöseri att låta vår viktigaste resurs, vår befolkning, gå utan jobb och möjlighet att bidra med sina förmågor. Det är också ett klassmässigt gissel, då arbetslösheten försvagar arbetarklassen och stärker borgarklassen, vilket är själva syftet med den medvetet upprätthållna arbetslösheten. Hotet att gå utan jobb skapar tysta arbetsplatser och en foglig arbetarklass.

Flyktingkrisen förvärrar problemet med massarbetslöshet, men det är inte flyktingmottagande och invandring som skapat problemet. Arbetslösheten är skapad av de svenska kapitalisterna och upprätthållen av deras politiska förvaltare i riksdag, regering och riksbank. Istället för att diskutera snabbspår för nyanlända bör diskussionen handla om snabbspår för samtliga arbetare.

En arbetarpolitik för arbete åt alla måste vara generell och träffa alla. Måste handla om hur arbetarklassen som helhet ska lyftas och förbättra sitt läge. Det borgerliga individfokuset med jobbcoacher och matchning har gett jobb och goda inkomster åt snofsiga coacher, men har inneburit förnedring och möjligen förlängd a-kassa för arbetarna.

Floran av nystartsjobb och instegsjobb har i praktiken överfört arbetskraftskostnader från arbetsköpare till skattebetalare och låser dessutom fast arbetare i otrygga korttidsjobb där de sparkas ut så fort deras lön inte längre till delar betalas av det offentliga.

Samma gäller de olika formerna av förvaring av arbetslösa där Reinfeldts fasor bara är den värsta sorten, men där alla syftar till samma sak: Arbetslösa ska jobba med något som inte är ett jobb till en lön som inte är någon lön.

Det är galet i ett Sverige där det råder underbemanning på många arbetsplatser och det finns en massa arbeten som behöver utföras. Lika galet är det med tanke på att Sverige skulle må bra av stärkt köpkraft bland vanligt folk som ett sätt att bekämpa skuldbergets tillväxt när löntagare i allt större utsträckning blivit låntagare.

En första åtgärd för ett snabbspår in på arbetsmarknaden vore att införa beredskapsarbeten för arbetslösa, alldeles oavsett om de är infödingar eller nyanlända. Det handlar om samhällsnyttigt arbete till avtalsenliga villkor. Beredskapsjobb förhindrar lönedumpning, ger arbetslösa en vettig sysselsättning och innebär att många viktiga arbeten blir utförda som skalats bort av den EU-styrda åtstramningspolitiken.

Men beredskapsjobb måste gå hand i hand med kravet på sex timmars arbetsdag. Att se till att arbetslösa får en människovärdig och samhällsnyttig tillvaro löser inte problemet med arbetslöshet. Men det visar att samhället till skillnad från marknaden kan angripa arbetslösheten och det skulle bidra till att bryta den förlamning som massarbetslösheten skapar och därmed stärka kraften på arbetsplatserna som är den rörelse som kan bära fram kravet på en sänkning av normalarbetsdagen till sex timmar.

Det är ett snabbspår in på arbetsmarknaden som fackföreningar bör kämpa för istället för de apartheid-lösningar som Stefan Löfven & Co står för idag.

2016-03-08
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.