Hoppa till huvudinnehåll
Av

Eurokrisen som svart fars

Det är en svart kapitalistisk fars som för närvarande spelas upp i Europa, skriven av det europeiska storkapitalet och regisserad av Internationella Valutafonden och EU.

Att kalla skådespelet fars kan synas vanvördigt i förhållande till alla de människor som idag drabbas av eurokrisen – med arbetslöshet, sänkta löner, försämrad välfärd och fattigdom som följd. Men som redan Karl Marx påpekade har historien en tendens att upprepa sig: ”Den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

Det är denna tendens som gör skådespelet till den svartaste av farser. För att spelet har spelats förut. Med lika välkänt som förödande resultat.

På Newsmill (23/9) påminner nationalekonomen Lars Pålsson Syll om en tidigare upplaga. Den spelades upp i Versailles 1919 och innebar att det besegrade Tyskland pålades krigsskadestånd som den tyska ekonomin inte hade minsta möjlighet att bära.

På plats i ensemblen fanns den brittiske nationalekonomen John Maynards Keynes, men han lämnade skådespelet i vredesmod och protest. För att det begärda skadeståndet inte bara skulle försätta Tyskland i det djupaste armod utan på köpet äventyra stabiliteten i hela världsekonomin.
”Detta är en av de mest allvarliga handlingar av politiskt oförstånd som våra statsmän någonsin varit ansvariga för”, skrev Keynes. Han visste inte då hur rätt han skulle få.

Alla historiska paralleller haltar. Men bortom den hämndgiriga revanschismen, som försatte Tyskland i det yttersta armod och därmed banade väg för Hitler, hörs en återklang från Versailles
i de påbud som nu ropas ut från Bryssel, ännu främst riktade mot Grekland, men mellan raderna med samma budskap till alla krisdrabbade länder: Låt folkets armod betala era skulder till våra banker!

Det är ett påbud som är på samma gång förskräckligt och omöjligt att infria, vilket Grekland är ett tydligt exempel på.

Som det euroland som står närmast statsbankrutt har Grekland påtvingats det ena sparpaketet efter det andra, allt för att få ta nya lån att betala de gamla med. Regeringen Papandreou har följt påbuden till punkt och pricka och de nya lånen har därmed betalats ut för direkt transport till Frankfurt, Paris och Luxemburg.

Följderna är förfärande. Just nu försvinner tusen jobb om dagen i Grekland, att läggas till de 300 000 jobb som försvunnit bara under det senaste året. Arbetslösheten har stigit till 16,6 procent och beräknas stiga till 18 procent redan i höst. Ekonomin befinner sig i fritt fall. För i år talar finansminister Venizelos om en minskning av BNP på mellan 4,5 och 5,3 procent, vilket lär vara glädjesiffror. Eftersom Venizelos primära uppgift är att blidka internationella kreditgivare.

Allt detta är enligt plan och påbud från EU och IMF. Men är det verkligen någon som tror att Greklands statsfinansiella kris löses genom att färre greker arbetar?

Facit vet att visa motsatsen. Så ger färre i jobb och lägre löner och pensioner minskad konsumtion och därmed minskade intäkter från den moms som är den grekiska statens viktigaste skattebas. Resultat är att budgetunderskottet ökade med 24,6 procent under det första halvåret i år. Som en direkt följd av de påbud som sägs syfta till att minska det.

Detta är abnorm politik. Grekland drivs till armod i en nedåtgående spiral utan slut – inte för att armodet ökar Greklands möjlighet att betala sina skulder, det är precis tvärtom, utan för att Grek-land skall hållas upp som varnande exempel för andra.

Den grekiska arbetarklassen har med beundransvärd ihärdighet vägrat finna sig i såväl påbuden från Bryssel som från kreditorernas marionetter i Aten. Det är till sin karaktär en försvarskamp, men ju längre den pågår och desto fler grupper den omfattar – och de blir fler för varje nytt sparpaket – så får den också en offensiv potential. Här hotas kanske inte kapitalismen, inte ännu, men väl EU och euron och hela den nyliberala regim som idag förslavar Europa.

Alltfler frågar sig om euron överlever den nuvarande krisen eller om den ens bör överleva. Men det avgörande är den nyliberala regimen. Om Grekland lämnar eller tvingas lämna euron, men med bibehållna diktat från bankernas indrivare i EU och IMF, så är inte mycket vunnet.

Vårt hopp är att arbetarkampen i Grekland och andra krisdrabbade länder skall välta euron och hela det nyliberala EU-projektet över ända. Visst kan inre splittring mellan EU:s makteliter sopa bort euron, som ett från början feltänkt projekt. Men det är arbetarkampen som öppnar nya perspektiv och nya möjligheter.

Vi betalar inte! Det är hoppets paroll i denna svarta fars.