Eurosamarbetet sänker Grekland

Jan Björklund gapar som vanligt mest och högst, numera understödd av nya och minst lika fanatiska EU-ministern Birgitta Ohlsson. Sverige måste införa euron som valuta, skriker Björklund, helst fortare än kvickt och i vart fall under nästa mandatperiod.

Vad gäller EMU är det inte tal om att visa respekt för folkomröstningens resultat, som när det handlar om EU-medlemskapet. Björklund gapar det som Svenskt Näringsliv viskar i hans öra, sedan får folkmajoriteten tycka och tänka och folkomrösta bäst den gitter.

Enligt Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är gapandet ett uttryck för mod.
”Vi ryggar inte tillbaka när våra åsikter är kontroversiella”, skriver Ullenhag på Aftonbladet Debatt (26/1). För
att i nästa andetag föreslå att kronan skrotas inom fem år.

Det är faktiskt modigt.
Eftersom förslaget om att ersätta kronan med euron upprepas samtidigt som EMU-projektets nyliberala vedervärdighet avslöjas inför öppen ridå. Vi tänker naturligtvis på krisen i Grekland. Som nu skall lösas genom sänkta löner, höjd pensionsålder och brutal social nedrustning, inkluderande ett nästan totalt anställningsstopp i offentlig sektor. Med allt vad det betyder av exploderande arbetslöshet och social nöd.
   
Någon modig folkpartist invänder att Greklands usla affärer inte har med EMU att göra, att krisen är hemmaproducerad. Men det är ljug.

Må vara att den tidigare högerregeringen gjorde vad den kunde för att dölja det allt sämre tillståndet i ekonomin. Men såväl krisens djup som sättet den nu skall lösas på är en direkt följd av Greklands medlemskap i EMU.

Minns argumentationen inför EMU-omröstningen i Sverige 2003. Nejsidan hävdade att EMU inte är ett optimalt valutaområde; att det inte går att tvinga  in så olika ekonomier som Tysklands och Greklands under en och samma valuta, och därmed under en och samma valuta- och räntepolitik, utan katastrofala följder i nästa långkonjunktur.

Det är precis detta som nu har hänt. Grekland knäar under en valuta som är grymt övervärderad utifrån den grekiska ekonomins förhållanden.

Den starka euron slår inte bara ut grekisk export industri, eftersom den gör grekiska varor dyra på världsmarknaden, inklusive turismen – euron har gjort det dyrt att resa till Grekland – utan den gör också importerade varor billigare, vilket slår ut också industri som producerar för hemmamarknaden. Med växande arbetslöshet och växande underskott i handelsbalans och statsfinanser som följd.

Det ligger nära till hands att jämföra med krisen  i Sverige i början på 1990-talet, som utvecklades till en härdsmälta genom Carl Bildts och Anne Wibbles huvudlösa försvar av en övervärderad krona, en politik som gav en styrränta på 1000 procent och som kostade 140000 jobb i exportindustrin. Det finns en avgörande skillnad. När Bildt och Wibble tömt hela valutareserven tvingades de och riksbankschefen Bengt Dennis att ge upp. Kronan lämnades att flyta, vilket gav en faktisk devalvering på 26 procent.

Priset fick Sveriges arbetare betala – genom minskad köpkraft och genom nästan ett årtionde av social nedrustning. Men den flytande kronan fick i alla fall igång hjulen igen.

Någon sådan möjlighet har inte Grekland och de andra EMU-länder som idag knäar under en valuta som har Tyskland som norm. Så länge de har euron som valuta måste de anpassa sig genom lönesänkningar och budgetnedskärningar. Eftersom vare sig eurons värde eller Europeiska Centralbankens politik utgår från deras ekonomiska förutsättningar.

Under kapitalistiska förhållanden får arbetarklassen alltid ta stöten i krisen. Med stöten kan dämpas. Genom en anpassad valuta- och räntepolitik. Men inte i EMU. Där slår krisen med maximal brutalitet mot arbetare i länder som ligger efter i produktivitet och ekonomisk utveckling.

Så ger krisen i Grekland – och i Spanien, Portugal och Irland – nejsidan rätt. Bortom varje tvivel. EMU är en konstruktion som dramatiskt förstärker EU:s arbetarfientliga karaktär.

Förnumstiga liberaler invänder att Grekland & Co inte gjort läxan, att de borde ha sänkt arbetarlönerna och skurit ner de offentliga utgifterna innan de gick med i EMU, som Tyskland gjorde. Men om det är budskapet, så bör Björklund och hans kaserngårdsgårdshöger skrika ut också detta budskap:  Vi vill gå med i EMU. Men först måste vi sänka lönerna och drastiskt skära ner i sjukvården, skolan och omsorgen, som i Grekland.

Med EMU-omröstningen som fond är det närmast komiskt att höra Björklund. Kom ihåg vad jasidan sa.

✔Sverige skulle få betala ett högt samhällsekonomiskt pris för utanförskapet. Vi undrar vad Anders Borg säger om det. Är Sveriges ekonomi idag sämre än Greklands och Spaniens?

✔EMU skulle rida spärr mot slösaktighet och vanskötsel av statsfinanserna. Frågan går åter till Borg. Är de grekiska statsfinanserna – eller för den delen de tyska, franska eller italienska – i bättre skick än de svenska?

✔Det sades att stora valutor rider spärr mot finanskriser. Om Björklund upprepar det argumentet kommer åtminstone vi att skratta oss halvt fördärvade.

Så kan man gå på. Sju år efter EMU-omröstningen har jasidans alla argument avslöjats som bluff. Allt som återstår är det som inte sades öppet, att EMU stärker kapitalet på arbetets bekostnad.

Inför sin nya strid har dock de modiga folkpartisterna lanserat ett nytt argument. Nu skall Sverige gå med i EMU i solidaritet med de EMU-länder som har det svårt, som Grekland.

Det är ännu ett skrattretande argument. Självklart för att EMU:s finansministrar avvisat varje tanke på att bistå Grekland med annat än moraliskt stöd. Grekland skall tvingas att göra sin hemläxa. Punkt slut. Men det är också skrattretande för att ett svenskt medlemskap i EMU snarast skulle förvärra krisen för de EMU-länder som har det svårt. Eftersom Sveriges stora bytesbalansöverskott snarast skulle pressa upp kursen på den euro som de krisdrabbade EMU-länderna redan knäar under.
Skall vi vara solidariska med Grekland skall vi absolut inte gå med i EMU!

Nu spekuleras det kring följderna av den nuvarande krisen i EMU. Kommer den att leda till att hela EMU-konstruktionen kollapsar?

Till det skall sägas att EMU i första hand är ett politiskt projekt. Alla vet att EMU är ett ekonomiskt missfoster, att olikheterna länderna emellan oundvikligen leder till kriser som den nuvarande. Men de ekonomiska och sociala följderna av detta missfoster är underordnade ambitionen att skapa ett Europas Förenta Stater.

Detta ger förutsättningarna. EMU kommer inte att falla samman av sig självt, åtminstone inte så länge som de europeiska kapitalisterna har fortsatt intresse av en europeisk superstat. Men förhoppningsvis faller EMU samman i alla fall  och med EMU hela det europeiska stormaktsprojektet – genom de folkliga protesterna mot EU och den nyliberala politiken.

Detta är det stora och spännande i det som idag sker i Grekland. Hela arbetarklassen är samlad i protest mot den socialdemokratiska regeringens EMU-dikterade nedskärningspolitik. Samtidigt kan Grekland inte vara kvar i EMU utan att verkställa denna politik. Vilket ger dimensionen i kampen. Den handlar  om löner, jobb och pensioner. Men också och i sin förlängning om Greklands medlemskap i EMU och EU.

I denna kamp är vi till hundra procent solidariska med Grekland. Eftersom vi är mot kapitalets EU, principiellt och kategoriskt. De grekiska arbetarnas kamp är alla europeiska arbetares kamp.

Om Greklands arbetare sedan hjälper oss att täppa till truten på Jan Björklund och hans gaphalsar skall vi vara dem evigt tacksamma.