Hoppa till huvudinnehåll
Av

Feminism för oss

Den feministiska fanflyktingen Belinda Olssons genomindividualistiska SVT-program ”Min kamp” har väckt debatt. Debatten stinker och fungerar, medvetet eller omedvetet, som en underblåsare av antifeminismen.

Den feministiska fanflyktingen Belinda Olssons genomindividualistiska SVT-program ”Min kamp” har väckt debatt. Debatten stinker och fungerar, medvetet eller omedvetet, som en underblåsare av den antifeministiska kampanj som tilltagit i styrka de senaste åren.

Olssons påstående att hon bara vill resa frågor är en lika gammal som feg debatteknik. Även ett ifrågasättande är ett ställningstagande. Frågor ställs i ett givet politiskt sammanhang och den som reser frågan bär ansvar för vilka strömningar som därmed späs på.

Olsson och hennes påhejare förklarar med oskyldig min att allt måste tålas att ifrågasättas. Det är helt riktigt. Till att börja med måste den outtalade agendan bakom angreppen på feminismen ifrågasättas. Men när detta görs ropar Olsson och hennes likar om åsiktsförtryck och hävdar att de utsätts för ett drev.

Men framförallt måste patriarkatet ifrågasättas, vilket är och har varit feminismens styrka. För kommunister finns det gott om feminister som vi inte håller med eller som vi anser hamnar helt snett. Men vi stödjer ambitionen att ifrågasätta den ordning som underordnar kvinnor, att utmana de traditioner och invanda mönster som upprätthåller patriarkatet, även i de fall då vi inte håller med om slutsatserna.

I kampen för jämställdhet är vi för breda samarbeten. Det är kvinnoförtrycket i alla dess former som splittrar arbetarklassen, inte den som kämpar för att avslöja och bekämpa detta förtryck.

Ett av antifeminismens favoritgrepp är att försöka ställa klass mot kön. Att lyfta fram marginella företeelser, trender hos den ängsliga och livsstilsinriktade medelklassen, och ställa dessa mot ”verklighetens folk”, mot arbetarklassens levnadsförhållanden. Denna populism är farlig, men har sina poänger.

Farlig därför att den syftar till att stryka den traditionalism och konservatism som finns även hos arbetarklassen medhårs. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor. Ifrågasättandet av dessa roller uppfattas antingen som trams eller som världsfrånvänt i ett läge då livsfrågorna handlar om att få lönen att räcka månaden ut eller att överhuvudtaget få dagisplats åt ungarna.

Som kommunister kan vi inte tillåta att frågorna ställs antingen eller, det behövs ett både och. Marxister har aldrig låtit sina perspektiv begränsas av vardagens skygglappar. Samtidigt som vi kämpar här och nu måste horisonterna vidgas och kritiken fördjupas.

När August Bebel skrev boken ”Kvinnan och socialismen” 1879 vävde han samman kvinnornas, och framförallt arbetarkvinnornas, samtida situation med en djupgående analys av varför det såg ut som det gjorde, ett kritiskt ifrågasättande av det vanetänkande som är så starkt när det kommer till könsfrågan och familjen samt ett framtidsperspektiv på hur kvinnofrigörelse och socialism går hand i hand.

Kommunistiska Partiets feminism går i Bebels tradition. Klass och kön går hand i hand. Kampen mot kapitalismen och patriarkatet är två delar i samma kamp – kampen för människans frigörelse.

Men populismen har som sagt även sina poänger och det är därför sättet att argumentera så lätt vinner gehör hos arbetare av båda könen. Argumenten sätter fingret på faran i att låta medelklassen dominera politiken. Konsekvensen av att arbetarklassen har låtit sig passiviseras, inte formulerar sina egna krav och sätter sin egen prägel på politikens innehåll och former. Medelklassifieringen är en fara oavsett om det gäller jämställdheten, antirasismen eller klimatfrågan.

Lösningen på problemet ligger givetvis inte i att anpassa sig till den antifeministiska populismen. Lösningen ligger i att utmana såväl antifeminismen som medelklassdominansen.

Kampen för jämställdhet är och måste vara en del i arbetsklassens organisering. Socialismen kan inte segra om halva arbetarklassen ställs åt sidan och underordnas. Kampen mot patriarkatet, för en verklig frigörelse för alla kvinnor, måste utgå från både klass och kön. Det är feminism för oss.