Folkets frihet måste vara dess eget verk

När krigspropagandan kring Libyen flödar ohejdat i media är det klokt att ta det försiktigt med slutsatserna. Men det mesta tyder ändå på att ett halvår av imperialistiska terrorbombningar nu ger avsett resultat. Muammar Gaddafis regim vacklar och det är svårt att se att den skall kunna resa sig igen, trots Gaddafis svavelosande motståndstirader, för det är den samlade fienden för stark och regimens folkliga bas för begränsad.

I denna situation ropar bombhögern och bombvänstern unisont hurra, skadeglatt pekandes finger mot oss som säger nej till det imperialistiska angreppskriget.

”Libyen visar att bomber kan gynna demokrati”, jublar Ungliberalernas ordförande Adam Cwejman på Newsmill (22/8) och han får medhåll av avgångne SSU-ordföranden Jytte Guteland, som utropar Nato-alliansens angreppskrig mot en av FN erkänd regim som en seger för FN, trots att vare sig FN-stadgan eller FN-resolutionen 1973 ger Nato någon som helst rätt att driva fram en regimförändring i Libyen.

Från bombvänsterns trotskistiska flank hörs lika entusiastiska tongångar. Det är minsann Revolutionen med stort R som har segrat, berättar Göte Kildén från SP på sin blogg, utan att ens nämna Natos ringa insats. Med förhoppningen att den framgångsrika krigsalliansen nu skall dra vidare till Syrien. Samma tongångar hörs från partivännen Andreas Malm, som hör världsrevolutionens ljud i bombmattorna över Tripoli (AB 23/8).

Håhå jaja, måtte det aldrig ta slut, sa han som såg begravningståget.

Cwejman, Guteland, Kildén och Malm är alla sanslöst aningslösa. Låt gå för att de jublar över Gaddafis fall, om än något i förtid. Men att av det dra slutsatsen att demokratin, FN eller revolutionen segrat är rent infantilt.

Vad är det som har hänt i Libyen under 2011? Jo, det som började som ett spontant utbrott av folkligt missnöje, framförallt i det eftersatta östra Libyen, kidnappades omgående av väl förberedda borgerliga krafter, som lika omgående och väl förberett omvandlade den folkliga protesten till inbördeskrig. Men utan minsta utsikt till framgång på egen hand. I potten låg från början att den självutnämnda juntan i Benghazi skulle vända sig till imperialismen för att få hjälp att vinna ett annars utsiktslöst inbördeskrig, väl medveten om att Muammar Gaddafi och hans regim ännu utgjorde ett störningsmoment för herrarna i Washington, London och Paris, trots tjugo år av interagerande. Imperialismen vill ha hela kakan, inte bara större delen av den.

Så tog imperialismen över kriget och bombade den så kallade rebellarmén ända fram till Tripoli, understödd av horder av Nato-rådgivare och av elitstyrkor från några av krigsalliansens länder (och säkert från fler än vad som hittills är känt). Inbördeskriget omvandlades till imperialistisk intervention.

Så är vi i slutet av augusti. Den imperialistiska interventionen är på väg att segra. Till priset av en överkörd FN-stadga och med ett krigshärjat Libyen utan några som helst demokratiska institutioner eller traditioner. Juntan i Benghazi, som består av avhoppare från Gaddafis regim och klanledare från östra Libyen, representerar bara sig själv och de herrar som från början köpte in sig i den.

För framtiden har juntan att leverera, men då rakt inte demokrati, sådant snack är bara det imperialistiska kriget pråliga utanpåverk, utan profitabla oljekoncessioner till dem som betalt och vunnit kriget.

Vi ifrågasätter inte det folkliga missnöjet med Muammar Gaddafis korrupta och förtryckande regim, såsom det tog sig uttryck i de inledande protesterna och såsom det idag uttrycks i glädje över hans snara fall, om inte av alla libyer, så av många. De senaste tjugo årens politik, där interagerandet med imperialismen svek de sociala löftena, förverkade det folkliga stöd Gaddafi en gång hade.

Men glädjen över en störtad tyrann blir inte långvarig om han genast ersätts av en ny, vilket dessvärre är perspektivet för det av imperialismen erövrade Libyen. Imperialismen kommer inte att tillåta något folkligt inflytande som stör deras planer i det härtagna landet – se bara på Irak och Afghanistan! – och deras underhuggare i Benghazi lär inte sätta sig upp mot herrarnas vilja.

Det som ger imperialismen ett lillfinger mister hela handen.

När Gaddafi faller upplöses de så kallade rebellernas enighet. Risken för kaos och fortsatt inbördeskrig är överhängande. I Washington, London och Paris smids därför planer på att skicka trupp till Libyen för att säkra läget (och profiterna), vilket blir så mycket lättare med en marionettregim installerad i Tripoli. Militärt bistånd till en sådan regim kräver inga resolutioner i FN:s säkerhetsråd.

Libyens hopp står till de folkliga krafterna, till dem som vill frihet, demokrati och social rättvisa och som är beredda att kämpa för frihet, demokrati och social rättvisa också i förhållande till imperialismen och dess underhuggare.

Men den kampen har inte segrat, kan aldrig segra i allians med imperialismen. Folkets frihet måste vara dess eget verk.