Folkuppror med potential

Så har folkupproret i Egypten landat, åtminstone för tillfället. Hosni Mubarak är avsatt och enligt ryktet på väg till tryggt förvar i Förenade Arabemiraten. Men den förtryckarregim som sedan decennier garanterat stabilitet och imperialistisk överhöghet i Egypten och hela Mellanöstern finns kvar, nu ledd av militärmaktens högsta ledning.

Resultatet kan synas klent och är naturligtvis klent i förhållande till de krav på social rättvisa som Egypten ropar efter. Men det är ändå och på samma gång himlastormande.

Folkets protester svepte i ett huj bort den diktator som hela västvärlden gullat med i 30 år. Mellanösterns mest stabila regim svajade för ett ögonblick och inte minst herrarna i Washington och Tel Aviv höll andan. En fullständig seger för folket hade varit en katastrof för dem. I detta ligger folkupprorets revolutionära potential, för upproriska människor i hela världen att ta till sig för framtiden. Ett folk i rörelse har kraft att välta diktatorer av tronen. Vad skall då inte ett folk i organisation vara förmöget till?

Nu landade den härskande eliten i Egypten på de fötter som militärmakten utgjort ända sedan Gamal Abdel Nasser grep makten i en militärkupp 1952. Denna sida av den egyptiska regimen måste understrykas. Hosni Mubarak har lett ett militärstyre, sedan 1970-talet nära lierat med USA, där de formella demokratiska institutionerna bara varit utanpåverk. Nu har militärstyret tvingats genomföra en rockad i ledningen, men militärens makt består och det finns inget som tyder på att den nu styrande militärjuntan har för avsikt att ge upp några avgörande delar av denna makt.

I Egypten har militärmakten periodvis spelat en progressiv, nationell roll, som under Nasser, men dagens militära etablissemang är så uppknutet till USA och så beroende av USA:s gigantiska militärbistånd, att någon sådan roll inte längre är möjlig. Det handlar om klassintresse. Militärjuntan är för sina priviligierade liv och förmögenheter beroende av ett gott förhållande till USA och kommer därför att värna detta förhållande med näbbar och klor, vilket den redan gjort klart för alla eventuella tvivlare.

Detta visar begränsningen i den demokratiprocess som all världens liberaler nu jublar över. Demokratin gör halt vid militärstyrets veto, vilket vare sig en ny grundlag, ett nytt parlament eller flotta erbjudanden om demokratibistånd ändrar på. Demokrati växer ur folkets kamp, inte ur eliternas strävan att behålla makten.

Det vore dock fel att summera folkupproret med att det slöt i fortsatt militärstyre. För det som utspelat sig i Kairo och andra egyptiska städer under de senaste tre veckorna är vare sig det första eller det sista slaget i den klasskamp som rasar i Egypten.

Borgerligheten är väldigt mån om att reducera folkupproren i Egypten och Tunisien till internetrevolutioner, som möjliggjorts och hållits vid liv genom västerländsk teknik och som haft de politiska förhållandena i väst som förebild. Det stämmer säkert på en del av demonstrationsdeltagarna, men utgör likväl ett kolonialistiskt perspektiv, som döljer och/eller förtränger det sociala innehållet i proteströrelsen.

Det skall noteras att Mubaraks öde slutgiltigt beseglades genom de strejker och blockader som inleddes i mitten av förra veckan, med krav på diktatorns avgång, men också med de krav på högre löner och bättre arbetsvillkor som den egyptiska arbetarklassen kämpat för under hela 2000-talet, inte minst under den stora strejkvågen 2007-2008.

Samtidigt inleddes också protester i södra Egypten, där fattigbönder i decennier kämpat mot kapitalistiska jordägares försök att driva bort dem från jord och livsmöjligheter.
För att om möjligt kväva dessa hotfulla protester i deras linda var det nödvändigt för USA och militärstyret att omedelbart avpollettera Mubarak.

Det är detta sociala innehåll, arbetarnas och fattigböndernas kamp mot en alltmer exploaterande och hänsynslös kapitalism, som ger folkupproret revolutionär potential. För arbetarna och fattigbönderna kan inte för sina liv och utkomster nöja sig med kosmetiska förändringar av den politiska maktens institutioner, utan de måste ha mer, de måste ha verklig social förändring.

”Det rör sig om sociala revolter som potentiellt kan leda till att det utkristalliseras alternativ som på lång sikt utvecklas i ett socialistiskt perspektiv”, säger den marxistiske ekonomen Samir Amin i en intervju för den franska tidningen L’Humanité.

Se där borgarnas skräck! Denna proteströrelse måste få ett slut innan den utvecklas till socialistiska perspektiv, om så till priset av militärstyre och inflytande för islamister, som i Pakistan. Muslimska brödraskapet ifrågasätter i alla fall inte kapitalismen.

För stunden slöt folkupproret i en militärjunta. Men det tvingade bort den hatade Hosni Mubarak. Genom att förena krav på demokrati med krav på social rättvisa. Det är en utmärkt början.
Nu hoppas vi på fortsättningen. Vi ser fram mot den revolution som borgarna bävar för.