Förskingrarna Norman och Borg

Nye finansmarknadsministern Peter Norman (M) slumpar nu bort ytterligare en god del av statens aktieinnehav i Nordea. Försäljningen av 255 miljoner aktier, motsvarande 6,3 procent av aktiekapitalet, inbringade 19 miljarder kronor, som enligt Norman och hans chef Anders Borg oavkortat skall gå till att betala av på en av världens lägsta statsskulder.

Som ren affär är försäljningen så anmärkningsvärd att den i en bättre värld hade blivit föremål för utredning om trolöshet mot huvudman. Bara några dagar innan försäljningen redovisade Nordea en vinst om 32 miljarder kronor för 2010, varav 9,4 miljarder kronor under fjärde kvartalet, men trots detta sålde Norman aktierna i vinstmaskinen till underpris.

Faktum är att staten inte tjänar en krona på affären. Den nu uteblivna utdelningen från Nordea är nämligen större än de besparingar som görs på minskade ränteutgifter för statsskulden.

Men trolösheten är värre än så. Med 19,9 procent av aktieinnehavet innehade staten en sk kontrollpost i Nordea och sådan säljs enligt god affärssed inte ut styckevis och delt och absolut inte till underpris, utan som helhet och till ett pris över aktuell börskurs.

Börsanalytikerna talar om en rabatt om 5 procent på försäljningspriset, som borde varit ett överpris på dubbelt så mycket, vilket ger att Norman och hans chef skänkte bort 3 miljarder kronor till köparna.

Vad är det om inte förskingring?

Nu är det affärsmässiga en bisak. För detta handlar om politik. Norman och Borg slumpar bort Nordea av ideologiska skäl, för att staten enligt deras ideologiska agenda inte skall äga företag.

Påståendet att försäljningen är nödvändig för att betala av på statskulden är ett pinsamt genomskinligt svepskäl. Med en statsskuld på 35 procent av BNP, mot EU:s begärda och icke följda maximinivå på 60 procent, har Sverige en av västvärldens lägsta statsskulder. Ja, i verkligheten har Sverige ingen statsskuld alls, då det som anges som statsskuld bara utgör summan av statens lån utan avdrag för finansiella tillgångar.

Läggs tillgångarna till, som i all annan bokföring, har staten alls ingen skuld, utan en icke obetydlig nettoförmögenhet.

Detta med att betala av på statsskulden har blivit något av Anders Borgs fobi och som fobi har det inget med klokskap att göra. Givetvis bör staten låna till långsiktiga investeringar för att lägga kostnaderna över tid, precis som företag och privatpersoner. Att låna gör det möjligt att tidigarelägga investeringar och därmed att sörja för utveckling.

Det är rentav så att Borgs fobi nu är så svårartad att till och med den gamla charlatanen Assar Lindbeck ser sig tvungen att protestera.

”Är det verkligen så att vi får högre avkastning på ackumulerade finansiella fodringar utomlands än att investera i svensk infrastruktur, industri, skola och sjukvård”, frågar Lindbeck.

Det är en relevant fråga. För baksidan av myntet är att de fobiska avbetalningarna på statsskulden ger uteblivna investeringar i infrastruktur, välfärd och jobb härhemma. Borgs fobi permanentar arbetslösheten.

Det allvarligaste med affären är ändå att Norman och Borg nu säljer ut statens sista möjlighet att spela en aktiv roll i banksystemet.

Med en ynka aktieandel om 13,5 procent innehar staten inte längre någon kontrollpost i Nordea. Denna roll har istället sålts ut till finska försäkringsbolaget Sampo Pic, lett av rövarkapitalisten Björn Wahlroos, som vill fusionera Nordea med Swedbank och på sikt få till stånd ett bankmonopol i hela Skandinavien. Till nytta för vem?

De moderata privatiseringsfundamentalisterna blundar och håller händerna för öronen, men vi andra måste vara på vår vakt. För det som nu sker bygger upp för en ny finanskris.

Staten kunde ha använt sitt ägande i Nordea till att rensa upp i bankträsket. Men Borg vill inte äga och vill därför heller inte använda ägandet för samhällets bästa. Därför lämnar han och Norman nu hela banksystemet i girigbukarnas händer, givetvis med löftet att komma till undsättning också nästa gång vinstmaximeringen slår över i finanskris.

Staten skall inte äga, bara vara ägarna behjälpliga. Det om något är förskingring. Av demokratiskt inflytande och politisk makt.