Förstatliga Saab!

Näringsminister Maud Olofsson är reptilsnabb i svaret när någon reser krav på förstatligande av samhällsviktiga företag, som misskötts av sina kapitalistiska ägare eller som hamnat i svårigheter på annat sätt.

”Staten skall inte driva företag”, hugger Olofsson som en kobra och genast är saken avklarad för hennes del. Varför staten inte skall driva företag behöver ingen motivering, trots att staten länge drivit och fortfarande driver samhällsviktiga företag och det till stor nytta för både samhället och statskassan.

Det typiska för Olofsson är att hennes avsky för statligt ägande har sin absoluta motsats i hennes reservationslösa kärlek till det privata. Ingen liten skutt är för obetydlig för att omfattas av Olofssons varma känslor.

Så jublade hon när ett garageföretag från Ängelholm ville köpa anrika Saab i Trollhättan, och när det köpet sket sig, som utskrivet var, var Olofsson lika glad för det. Eftersom ett förlusttyngt garageföretag från Holland genast anmälde köparintresse, uppenbart bedårat av de miljardlån från Europeiska investeringsbanken som fanns inbakade i affären.

Också förlustaffärer kan göras lönsamma via kreativ bokföring.

Nu är också frälsaren Victor Muller satt på obestånd, med obetalda räkningar på hög och stoppad produktion i Trollhättan. Men Olofsson är nästan lika glad i alla fall. Eftersom det dykt upp en nygammal rövare att förlita sig på, visserligen med tvivelaktigt rykte, men garanterat privat, vilket räcker för Olofsson. Så efter Koenigsegg och Muller skall arbetarna på Saab nu sätta sitt hopp till den ryske rövarkapitalisten Vladimir Antonov, inte för att de vill, utan för att det inte finns någon annan att hoppas på.

Man skulle kunna skratta åt eländet. Om det inte vore för att inte bara jobben på Saab ligger i potten, utan också jobben hos de underleverantörer som är beroende av Saab. Olofsson spelar hasard med 10 000 jobb; hon plågar 10 000 anställda med den malande ovissheten kring om jobbet finns kvar i morgon och därmed möjligheten att stanna i Trollhättan, där barnen är rotade och huset kanske nyinköpt.

Det handlar om en social pennalism, där Olofssons aversion mot statligt ägande går före alla andra hänsyn.

Vi har sagt det förut och säger det igen: Saab i Trollhättan har en framtid, som statligt ägt spetsföretag för utveckling och produktion av framtidens bilar. Det är rentav samhällsekonomiskt vansinne att inte använda Sabbs produktionskapacitet och de Saab-anställdas yrkeskunnande för denna helt nödvändiga miljörevolution.

Att förlita sig på privatkapitalet i utvecklingen av framtidens bilar är, helt uppenbart, att närma sig en skenande framtidsutmaning med snigelns hastighet.

Det finns hopp för Saab. Men det utgörs inte av Victor Muller eller Vladimir Antonov, utan av att de anställda slutar hoppas på dylika rövare. Kravet på ett förstatligande av Saab är förnuftigt, framtidsinriktat och samhällsekonomiskt lönsamt. Det är slöseri att förskingra en fungerande produktion och ett samlat yrkeskunnande. Kravet på ett förstatligande av Saab har potential att få ett brett stöd. Men det måste utgå från Trollhättan.