Frexit nästa?

Ledare
Bilder

Presidentvalet i Frankrike sätter än en gång fingret på den existentiella kris som EU lider av. I presidentvalets första omgång röstade långt över 40 procent av väljarna på kandidater som öppet spelade med utträdeskortet. Men även från övriga kandidater har det vädrats en skepsis mot Frankrikes relation till EU.

Sprickan mellan folk och elit, mellan arbetarklassen i bred mening och makthavarna, är det avgörande. I Frankrike liksom i övriga länder har borgarklassen använt EU-medlemskapet som verktyg för att pressa tillbaka arbetarklassen och angripa trygghet och välfärd.

Men det finns även andra motsättningar bakom EU-krisen i allmänhet och den franska EU-skepsisen i synnerhet. EU är i ekonomisk mening finanskapitalets union, men i politisk mening är det en union som hela bourgeoisin sålt sin själ till. Bourgeoisin är större och bredare än finanskapitalet och det som är bra för finanskapitalet är inte nödvändigtvis bra för alla delar av bourgeoisin.

Denna motsättning har funnits med genom hela framväxten av dagens EU, men har hamnat i skymundan under finanskapitalets triumfatoriska dagar på 1990-talet och fram till krisen.

I länder som Tyskland, Belgien och Holland, med ett näringsliv dominerat av finanskapitalets monopol, var stödet för det europeiska stormaktsbygget starkt från början. I länder som Frankrike och Italien, med ett stort inslag av småproducenter inom jordbruk och industri, var motståndet stort även inom borgarklassen och samhällseliten.

Frankrike och Italien fruktade att Tyskland skulle dra oproportionerligt stora fördelar av en gemensam marknad och bli den ledande kapitalistiska makten i Europa. Trots detta slöt bourgeoisin i Frankrike och Italien upp bakom det europeiska stormaktsbygget. Inte minst som ett skydd mot de starka inhemska kommunistpartierna.

Från franskt håll fanns ytterligare en bevekelsegrund. Efter andra världskriget var Frankrike den europeiska kontinentens enda kvarvarande stormakt. Genom europeisk integration skulle Europa öppnas upp för franskt kapital. Senare insåg den franska bourgeoisin också att den tyska ekonomins muskler tillsammans med Frankrikes politiska styrka, som klassisk kolonialmakt med kärnvapen, skulle säkra en plats i världspolitiken.

Samtidigt behövde den franska kapitalismen ett skydd, genom tullar och andra hinder, mot konkurrensen från brittiskt, japanskt och nordamerikanskt kapital. Därför var Frankrike reserverade i sin politik gentemot USA. De motsatte sig en transatlantisk frihandelszon, tvingade Natos högkvarter att flytta från Paris till Bryssel och lade in sitt veto mot Storbritanniens medlemskap i det framväxande EU. President de Gaulle kallade Storbritannien för USA:s femte kolonn i Europa.

På 1970-talet – med ekonomisk kris och nederlag i Vietnam – försvagades USA:s och Storbritanniens ställning. Därmed ändrade sig fransmännen och Storbritannien släpptes in i det framväxande EU. Britterna, som var kluvna till medlemskapet, övertog Frankrikes roll som den bromsande kraften.

Trots att EU:s framväxt skett i samförstånd med USA och, i varje fall under perioder, med Washington som den drivande kraften, finns samtidigt hela tiden en motsättning. USA och dess brittiska underhuggare har varit en bromsande kraft gällande EU:s militära ambitioner. Den militära rollen ska spelas av Nato.

Men tiderna förändras. Med 1990-talet försvann kalla krigets maktbalans som gav Frankrike en möjlighet att balansera mellan blocken och på så sätt skaffa sig en viss självständighet. Finansialiseringen och globaliseringen satte finanskapitalet i London City och på Wall Street i förarsätet. Tyskland återförenades och den tyska kapitalistiska motorn blev allt kraftfullare. När Romfördraget slöts på 1950-talet var den tyska ekonomin bara en sjättedel av den franska. Idag är den tyska 50 procent större än den franska. Den union som skulle garantera Frankrikes överhöghet över Tyskland har istället blivit det omvända.

Det franska gnisslet gällande medlemskapet i EU har som synes många bottnar. I presidentvalet sätter finanskapitalet och EU-eliten sin fulla tillit till Emmanuel Macron. Han arbetade tidigare på investmentbanken Rothschild & Cie. Han har visat sin duglighet som EU-politiker under sin tid som minister i Hollandes regering, där Macron var arkitekten bakom många av angreppen på arbetarrätt och arbetstider. Eller som Sveriges EU-minister Ann Linde beskrev Macron ”en tillväxtvänlig socialdemokrat som verkar för blocköverskridande politiska överenskommelser”. Precis det som EU-eliten behöver.

Macron står mot Marine Le Pen, som noga har lyssnat in strömningarna bland franska arbetare som plågats av EU-politiken. Huruvida hon som president vågar utmana det franska finanskapitalets uppslutning bakom EU är däremot en annan fråga.

Det hävdas att även vi i Sverige måste välja i detta val. Det är absurt. Åsa Linderborg skulle knappast tvingas löpa gatlopp för att hon vägrar ta ställning mellan två kandidater i val i Indonesien eller Australien. Syftet är att tvinga fram lojalitetsförklaringar till EU genom att tvinga Linderborg och andra att välja Macron.

Några sådana lojalitetsförklaringar får eliten inte från Proletären. Att välja Macron istället för Le Pen är som att välja sjukdomen för att undkomma symptomen. Vi väljer att stärka kampen mot EU i Sverige.

2017-05-03
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.