Gå med i ett handlingens parti!

Kommunistiska Partiets artonde kongress var en befriande oas i ett Sverige där den politiska debatten präglas av övertoner och en kombination av att ducka för många samhällsproblem och istället sätta diverse stämplar på sina meningsmotståndare. Med en god dos kamratskap och skratt kan även de svåraste av frågor diskuteras och oenighet i sakfrågor får aldrig stå i vägen för enighet i handling.

Lika befriad var kongressen från den kommandostyrning som gäller inom övriga rikspartier, där makten ligger hos partiledningarna och deras inhyrda konsulter från någon pr-byrå. I andra partier förvandlas kongresser till mediejippon, medlemmar reduceras till applåderande nickedockor och de som obstruerar mot ledningens direktiv uppfattas som problem.

Så är det inte i Kommunistiska Partiet. Under kongressen fick partistyrelsen stryk i ett antal frågor. Gott så! Den som inte vågar ta fighten mot sin egen partiledning är inte mycket till revolutionär. Och den partiledning som tror sig sitta med facit, som förpassar kritiker till den politiska frysboxen istället för att uppfatta kritiker som saltet som förhindrar förruttnelse, en sådan partiledning har inget att göra inom arbetarorganisationer.

Kommunistiska Partiet är med andra ord ingen krokodilklubb – krokodilen har som bekant en stor mun och inga öron – utan ett parti av människor – med två öron och en mun – som genom kamratskap och respekt försöker hitta vägar för att i handling flytta fram arbetarklassens positioner.

Med detta sagt var det trots allt inte oenighet som var det utmärkande på Kommunistiska Partiets artonde kongress, utan just enighet. Enighet bakom viljan till handling och konkretisering av klasspolitiken. Den samlade insikten om att det inte duger att skylla sina egna misslyckanden på andra, att ett parti endast får den plats det tar sig och en fullständig enighet om att Kommunisterna ska vara ett parti av och för arbetare.

Samma vilja till öppenhet, kamratskap och handling som präglade kongressen har Kommunistiska Partiet utåt. Kommunisterna vill tillsammans med andra personer, organisationer och rörelser fylla det politiska utrymme som växer i det svenska samhället. Ett utrymme som skapas av den nyliberala politikens misslyckande och av elitens folkförakt som besvaras av ett växande folkligt förakt för eliterna.

Kommunistiska Partiet sträcker ut en öppen och ärlig hand till alla som gemensamt vill arbeta för att den folkliga misstron ska ta steget till en tilltro till egna krafter och till arbetares och vanligt folks förmåga att förändra samhället.

Kommunisterna vill söka minsta gemensamma nämnare, istället för att se till det som skiljer personer och organisationer åt. Vi anser inte att historiska, ideologiska och organisatoriska hinder ska få stå i vägen för att hitta gemensamma vägar. Därför var det extra glädjande att Svenska Hamnarbetarförbundet, det brittiska proletära EU-motståndet och antiimperialistiska och progressiva partier och enskilda personer från både Sverige och utlandet deltog på kongressen.

Det avgörande är inte enighet i allt, utan enighet i handling utifrån arbetarståndpunkten, den klassmässiga utgångspunkt som måste vara vänsterpolitikens nav. Därför menar vi att en vänsterkraft som vill bli relevant i människors vardag måste vara en radikal arbetarröst och inte låta sig domineras av medelklassens kompromissvilja och önskan att låta som eliten.

Kommunistiska Partiet menar också att en vänsterkraft som vill bli relevant måste vara marxistisk och handlingsinriktad, inte akademiskt inåtvänd. Det krävs ett rakt språk som kallar saker för vad de verkligen är och som inte backar för att angripa samtliga problem som arbetare och vanligt folk möter i sin vardag. Arbetarpolitiken måste utgå från den breda arbetarklassens situation och driva en politik som lyfter hela klassen där det är de ekonomiska frågorna som står i centrum, inte värderingsfrågor.

Det är utifrån denna klassmässiga syn på politiken och med den realistiska optimism som genomsyrade kongressen som deltagarna – från Kiruna i norr till Trelleborg i söder – nu ska gå från ord till handling. Det gäller som bekant inte bara att ha rätt, det gäller att få rätt och den uppgiften ligger framför oss.

För att lyckas med detta behöver vi bli fler. Till Proletärens läsare vill vi därför rikta en uppmaning: Kom med! Dessa spännande och skrämmande tider kräver att vi aktiverar oss.