Hejdå, Mehmet Kaplan!

Efter några dagars medial storm avgick så bostadsminister Mehmet Kaplan. Hans tid som bostadsminister kan sammanfattas; mycket ord och lite handling. Nu var det inte bristen på bostadspolitik som fick Kaplan att kasta in handduken.

Det som väckte stormen var uppgifter om att Mehmet Kaplan ätit middag med turkiska fascister. Ett sådant umgänge är givetvis ingen fjäder i hatten för en minister och Kaplan måste rimligen vetat vilket umgänge han befann sig i, inte minst med tanke på hans egen storordighet om att han har försänkningar i det turkiska samfundet.

Huruvida Kaplans val av umgänge är värre än övriga ministrar som kramas med företrädare för krigsalliansen Nato eller diverse reaktionära politiska företrädare kan vi låta vara osagt.

Men det var inte middagsbjudningarna med turkfascister som fick bägaren att rinna över. Anledningen till att Kaplan tvingades bort var hans uttalande som jämförde Israels behandling av palestinierna med Nazitysklands behandling av den judiska befolkningen på 1930-talet.

Sådana uttalanden stämplas omgående som antisemitiska. Liknande anklagelser hörs aldrig när försvararna av Israel drar paralleller till nazisternas utrotning för att rättfärdiga den israeliska politiken.

Om samma måttstockar används mot politiker som hänvisar till förintelsen – oavsett i vilket syfte – så skulle snart sagt ingen representant för Liberalerna eller Kristdemokraterna vara tänkbar för ministerpost i vårt land.

Men nu är det inte någon parallell till förintelsen som Kaplan gör i det citerade talet. Kaplan jämför Israels politik idag med den rasistiska politiken på 1930-talet i ett Tyskland som radikaliserades, då den inte mötte några större protester, och slutade i den industriella utrotningen på 1940-talet.

Att behandla människor som andraklassens eller rent av tredjeklassens medborgare. Att tränga ihop människor i ghetton. Att trakassera och införa speciallagstiftning riktad mot en viss grupp människor. Att avhumanisera dessa människor genom att ständigt och jämt flytta gränsen för våldet och dödandet. När ledande politiska företrädare öppet propagerar för etnisk rensning.

Visst är parallellerna mellan då och nu uppenbara. Om det inte vore för att Mehmet Kaplan var en så oduglig och passiv bostadsminister som umgås med turkiska fascister så skulle vi ta honom i försvar.