Helt rätt, Aida Hadzialic!

”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”, röt nyligen den socialdemokratiska gymnasieministern Aida Hadzialic till.

Adressaten för ministerns kritik är den vänster som fallit ner i identitetspolitikens kvicksand och som sjunker allt djupare ner i eländet ju mer den trampar på.

Det är inte ofta vi har anledning att hålla med S-ministrar. Men den här gången gör vi det. Hadzialic fortsätter sin kritik med att ”debatten handlar om att man sätter en färgskala i ansiktet på människor, så kallad ’rasifiering’, någon form av vithetsnorm där man klassificerar människor utifrån en färgskala som gör att de ska tycka vissa saker. Det är oerhört problematiskt”.

Det är ord i rättan tid. Det identitetspolitiska flummet är politiskt självmord för allt vad vänster heter. Det är inte bara problematiskt, det är direkt kontraproduktivt.

Istället för att verka för enighet på klassmässig grund ska klassen brytas ner i sina beståndsdelar utifrån en analys som bygger på vilken makt eller vilka privilegier olika grupper, eller snarare individer, har i förhållande till varandra. Sedan ska de olika företeelserna etiketteras som rasistiskt förtryck, sexuellt förtryck, könsförtryck, klassförtryck etc.

Kapitalismen är per definition ett konkurrenssystem. Ett produktionssystem som bygger på att spela ut olika grupper och även enskilda individer inom grupperna mot varandra. Arbetare spelas ständigt och jämt ut mot varandra och olikheter blir en fördel i kapitalisternas ögon. Att arbetare med utländsk bakgrund har en svagare ställning på arbetsmarknaden – på grund av språk eller att hen inte känner till förutsättningarna – är inte i sig något rasistiskt förtryck.

Splittringen eller hotet om splittring skapas av kapitalismen självt och lösningen ligger inte på det akademiska planet utan genom att vi förenas som klass i kamp.

Visst finns det fördomar och motsättningar inom klassen. Det har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas. Men den vänster vars hela utgångspunkt och mål är att betona dessa olikheter har svikit arbetarklassen.

Det tragikomiska är att det krävs en socialdemokratisk minister att säga den sanning som den akademiska vänstern ägnat hyllmeter åt att begrava under meningslösa teorier.