Hög(m)od går före fall!

Utifrån ett svenskt perspektiv är det inte utan att tiderna känns tunga. Högern regerar utan tillstymmelse till opposition, vilket tillåter pösmunkar som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att tala vitt och brett om den egna politikens förträfflighet.

Sverige går en ljus framtid till mötes, får vi veta. Tack vare regeringens eminenta politik. Samtidigt ligger arbetslösheten kvar på rekordnivåer, till socialkontoren växer kön av utförsäkrade och människor lånar som aldrig förr för att få någonstans att bo eller för att få allt för magra inkomster att räcka till det som uppfattas som nödvändigt.

Det är inte utan att man blir frustrerad. Varför är vi inte fler som vill sticka hål på pösmunkarna?

För den som lyfter blicken utöver Sveriges gränser är situationen mer uppmuntrande. Det knakar och brakar och pöser och jäser lite varstans, inte minst i vår del av världen, som i Irland, där premiärminister Brian Cowen i lördags tvingades lämna partiledarposten för sitt parti Fianna Fail, ett borgerligt parti som i EU-parlamentet tillhör samma grupp som svenska Folkpartiet och Centerpartiet.

Krisen och den brutala krishantering som EU tvingat på Irland har gjort Brian Cowen till Irland mest impopuläre premiärminister någonsin, något som han får ta konsekvenserna av genom att lämna partiledarposten i god tid före valet i mars.

För Fianna Fail gäller det att rädda vad som räddas kan, vilket enligt opinionsmätningarna inte är mycket.

I ett Irland som tvångsförvaltas av EU lär näste premiärminister inte bli så mycket populärare än Cowen. Men Cowen föll för folkets vrede, vilket känns upplyftande. Det som går i Irland går i Sverige.

Irland ingår i den grupp EU-länder (Portugal, Irland, Grekland, Spanien) som pösmunkarna döpt till PIGS – grisarna – på grund av deras usla statsfinanser. Eller är det kanske på grund av att arbetarna i dessa länder vägrar att acceptera att krisens bördor med automatik skall lastas över på dem som inte bär minsta ansvar för krisen?

Alla har vi med glädje och värme följt arbetarkampen i Grekland, som ännu inte lyckats fälla premiärminister Papandreou, men som inte heller låtit sig slås ner av honom och de grekiska kapitalisterna. Så länge det finns kamp finns det hopp!

Kamp och hopp finns också i Spanien, där facken nu förbereder den andra generalstrejken på ett halvår, detta sedan regeringen Zapatero ensidigt beslutat driva igenom stora försämringar av anställningstryggheten, liksom i Portugal, där den senaste generalstrejken genomfördes
i november.

Om det är arbetarkampen som gör Portugal, Irland, Grekland och Spanien till grisländer så hoppas vi innerligt att Sverige fortare än kvickt sällar sig till dessa länder.

Naturligtvis uppmuntras vi också av folkupproret i Tunisien, som oavsett var det landar redan mäktat med att skicka iväg en korrupt diktator och hans familj till Saudiarabien. Liksom av protesterna i Albanien, Frankrike, Belgien och många andra länder, nära som fjärran.
Alltnog. Denna lilla exposé för oss åter till pösmunkarna Reinfeldt och Borg. Vad har de egentligen att pösa över?

Sant är att de svenska statsfinanserna är i god ordning, framförallt genom det stålbad som Göran Persson tvingade på svenska folket på 1990-talet. Det badet gav oss bland annat den förfärliga pensionsreformen, som nu sänker pensionerna för att kapitalismen går dåligt. Sant är också att Borg hållit de statliga underskotten nere genom utförsäljning av statlig egendom, en medicin som håller på att ta slut, och att jobb-skatteavdragets nådegåvor lockat de med jobb att skuldsätta sig över öronen.

Ett alarmerande faktum om det Sverige som Reinfeldt och Borg spår den ljusaste av framtider är att den privata skuldsättningen nu är större än den i USA innan finanskrisens utbrott.

Regeringens politik bygger upp för en fastighetsbubbla av sällan skådat slag, typ den i början på 1990-talet. Resultatet känner vi bara alltför väl. Regeringen Bildt fick öppna bankakut samtidigt som arbetslösa fick gå från hus och hem med miljonskulder som bestående minne.

Vi vill påstå att den ansvarsfulla politik som Reinfeldt och Borg talar om inte existerar. Regeringens politik går bara ut på att serva kapitalismen med det förgängliga hoppet att kapitalismen skall klara skivan på egen hand. Det kommer att käpprätt åt skogen. Det andra skovet i krisen väntar bakom hörnet och det kommer att drabba Sverige med större kraft än det första, det borgar skuldsättningen för.

Är detta en dyster eller hoppfull profetia? Det beror på perspektiv. Krisen genererar mycket elände, vilket är dystert. Men i bästa fall genererar krisen också motstånd och kamp, som i Portugal, Irland, Grekland och Spanien, vilket är hoppfullt. Där det finns kamp finns det hopp.

Vad gäller Reinfeldt och Borg konstaterar vi bara att högmod går före fall. Det är också hoppfullt. Stick nålen i pösmunkarna!