Hoppa till huvudinnehåll
Av

Humanitet eller kapitalism?

Kommunisterna anser att all vård och omsorg skall ägas, finansieras och drivas gemensamt. Utifrån den utmärkta principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”


Inför nästa veckas S-kongress agerar Stefan Löfven och hans bunkergäng målmedvetet för att blockera kraven på ett vinstförbud i välfärden. Dimridån är kompakt. För att stryka opinionen medhårs ojar sig Löfven över oseriösa aktörer och övervinster. Men något vinstförbud eller ens en vinstreglering vill Löfven & Co inte ha. Istället skall de kapitalistiska lycksökarna tämjas genom kvalitetssäkring och krav på öppen ekonomisk redovisning.

I debatten vrider socialdemokratins vänsteralibin sina händer i förtvivlan, anförda av den förre Tiden-redaktören Daniel Suhonen, numera premierad till chef för den fackliga tankesmedjan Katalys.

Frustrationen är lätt att förstå. Enligt opinionsundersökningar är nio av tio svenskar i växlande utsträckning skeptiska till vinstuttag i välfärden. Vinstfrågan skulle kunna bli en valvinnare. Men Löfven vänder chansen ryggen.

Man kan fråga sig varför. Ett näraliggande svar är att Löfvens bakgrund som fackpåve och inbiten klassamarbetsman gör honom så inpyrd av kapitalistiskt tänkande, att kravet på ett vinstförbud gör honom rent illamående, likt vännen Urban Bäckström. Men en sådan slutsats vore vulgär. Istället handlar motviljan om socialdemokratins politiska huvudinriktning i vår tid.

Glöm allt prat om blandekonomi. Den tillhör historien. Numera har S helt försvurit sig åt kapitalismen. Det är fri konkurrens och fri marknad som gäller. Som föregiven kungsväg till effektivitet och så kallade fria val. Industrins kapitalistiska framgångssaga skall överföras till alla andra sektorer i ekonomin, från järnväg, telekommunikationer och elförsörjning till skola, vård och omsorg. Det är denna kärlek till kapitalismen som får Löfven att slå bakut inför kraven på vinstförbud. Eftersom kapitalism kräver vinst.

De flesta människor anser att våra skattepengar skall gå till den verksamhet de är avsedda för, inte hamna som vinster i kapitalistiska företag och då rakt inte på bankkonton i obskyra skatteparadis. Det är en sund och i grunden självklar ståndpunkt.

Att vinsterna uppstår via sk effektivitetsvinster och inte drabbar ”kunderna”, som patienter, elever och omsorgsbehövande numera är omdöpta till, är en kapitalistisk lögn. Som i all kapitalistisk verksamhet uppstår vinsten genom utsugning av arbetskraften. Med väl dokumenterat resultat. Inom kapitalistiska vårdföretag är personaltätheten lägre, antalet timanställda fler och utbildningsnivån sämre än i offentligt driven verksamhet.

Ändå vill vi påstå att vinstuttaget bara är toppen på det förgörande isberg som kapitaliseringen av välfärden utgör, om än så stötande. Det stora hotet utgörs av välfärdstjänsternas omvandling till varor, att köpslå om på en marknad och att producera på tidsstuderat löpande band.

Visst. Det går att utföra starroperationer och ta blod-prover på löpande band. Men när vårdbehov skall bedömas utifrån tidsstudier och behandlingar hållas inom fastställd prislista går humaniteten förlorad. Och det oavsett om varuproduktionen sker i privata vårdföretag eller i offentliga vårdinrättningar.

”Vissa sjukdomar är mer lönsamma än andra när den svenska vården leker affär”, konstaterar Maciej Zaremba i en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter. I fyra reportage beskriver Zaremba vårdens väg ”från läkekonst till bokföring”, där patienter numera placeras i prissatta diagnosgrupper. Vi kommer till världen som DRG 3730 (förlossning), en populär vara, och under livets gång bokförs vi sedan i ytterligare ett antal av DRG-listans 580 prisgrupper, beroende på hur sjukliga vi är.

Zarembas reportage beskriver illustrativt absurditeten i marknadssystemet och dess djupt inhumana följder, där sjuka människor bedöms olika beroende på i vilken prisgrupp de placeras. Men utan att komma till någon slutsats. Som liberal vänder han sig i lika hög grad mot det ”planekonomiska systemet”, de fastställda priserna, som mot vårdbehovens förvandling till varor, vilket ger en dubbeltydighet.

Må vara att vårdkapitalisterna för närvarande tjänar grova pengar på ett system som garanterar fasta inkomster via den offentliga finansieringen. Men också de vill på sikt ha en friare marknad, där prislistans betalning, som de absolut inte vill vara utan, skall kunna kompletteras med privata tillägg.

Om och när en sådan ordning införs, och den ligger i den kapitalistiska potten, finns inte sten på sten kvar av den lika vården. Rätten till god vård bestäms av betalningsförmågan, som varje annan vara på en kapitalistisk marknad.

Kommunistiska Partiet är mot vinsterna i vården, är för att förbjuda dem, inte bara för att privata företag lägger beslag på skattepengar, utan för att vi finner det djupt stötande att privatkapital tillåts profitera på människors behov av vård och omsorg. Men i den vårdkampanj vi just nu bedriver över hela landet vidgar vi perspektivet.

Grundproblemet är varufieringen av behov som måste fredas från kapitalismens kontanta betalning. Sjuka människors behov av vård skall inte prissättas, gamla människors behov av omsorg skall inte auktioneras ut till lägstbjudande, som i forna tiders fattigauktioner. Det är denna varufiering som vi finner mest motbjudande i det systemskifte som pågår inom vården och omsorgen, att det sätts en prislapp på humanitet, på mänsklighet.

Vi är motståndare till all privatisering inom det offentliga. Men om så Carema, Attendo och allt vad kapitalistiska företag heter jagas ut ur vård och omsorg, så räcker det inte. För om marknadssystemets prislappar finns kvar inordnas också offentliga vårdgivare i ett inhumant system.

Därför förordar vi ett systemskifte i rakt motsatt riktning. Vi anser att all vård och omsorg skall finansieras, ägas och drivas gemensamt, via offentlig sektor. Utifrån den utomordentliga principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Vi anser att behoven skall styra inom vård- och omsorg, inte budgetramar och kostnadskalkyler. De som behöver skall få den vård som den medicinska utvecklingen gjort möjlig, om det bedöms medicinskt motiverat. Resurser skall tillföras utifrån behoven. Att det rika Sverige inte har råd att satsa mer på vård och omsorg är något av århundradets myt.

Vi är väl medvetna om att offentlig vård- och omsorg i Sverige genom åren tyngts av en stelbent, byråkratisk överbyggnad. Men receptet mot byråkrati är inte kapitalistisk konkurrens, som bara ersätter byråkrater med ekonomer och andra räknenissar, utan mer demokrati och större personalinflytande.

Den beramade valfriheten ger vi inte ett vitten för. Gamla och sjuka människor har behov av god vård, inte av att välja mellan olika vårdgivare. Valfriheten blir dessutom en hånfull illusion i en situation då allt-fler gamla tvingas bo kvar hemma i brist på plats, trots skriande behov.

Var nästa veckas S-kongress landar i vinstfrågan låter vi vara osagt. Vi tror inte på några under. Men vi hoppas att Stefan Löfven och hans marknadsinpyrda bunkergäng möter rejält motstånd. Att säga nej till vinster i vården är en bra början.

För egen del hävdar vi att kapitalism och humanitet är oförenliga företeelser. Sjuka människor är inte och får aldrig reduceras till handelsvaror. Tycker du som vi, så slut upp i vår kampanj för att kasta ut kapitalismen ur vård och omsorg.