Institutionaliserat klassförräderi

För cirka tjugo år sedan bröt kapitalisterna ensidigt det halvsekellånga samarbete som beseglades i Saltsjöbadsavtalet.

Med en socialdemokrati som lagt reformismen på hyllan till förmån för medlemskap i monopolens EU fanns för kapitalismen inte längre något behov av det ofta mödosamt ihopsnickrade klassamarbetet. SAF blev Svensk Näringsliv och ställde LO off side när de flesta centrala avtal ensidigt sades upp.

För att ytterligare stärka sitt inflytande tog den klassmedvetna borgarklassen 1997 initiativ till Industriavtalet vilket onekligen bidragit till att ytterligare trycka tillbaka den svenska arbetarklassen. Ett syfte var att se till att nya avtal tecknas innan löneavtalen löper ut vilket effektivt stoppar alla möjligheter till legala strejker. Huvudsyftet var givetvis att hålla nere industriarbetarlönerna på vinsternas bekostnad.

En för kapitalisterna lyckad taktik. Före finanskrisen kunde den årliga vinstutvecklingen i tillverkningsindustrin under 2000-talet mätas i tvåsiffriga procenttal. Företagen nästan dubblade sina vinster från 384 miljarder kronor 2001 till 628 miljarder 2008. Det ska ställas mot att industriarbetarlönerna under samma period ökade med ynka 25 procent.

Inte minst genom IF Metalls svekfulla krisavtal med sänkta arbetarlöner har bolagsvinsterna räddats och åter hamnat i nivå med åren före krisen. Men lönerna hålls fortfarande på krisnivå. Som på Scania i Oskarshamn där 3500 arbetare har skrivit på en protestlista mot företagets ensidiga lönehöjning på 2,5 procent. Utan resultat. Det råder ju freds- plikt gubevars.

Trots framgången med Industriavtalet valde de allt kaxigare kapitalisterna förra våren att ensidigt säga upp också detta avtal. Syftet var detsamma som tidigare, att ytterligare flytta fram de egna positionerna.

Återigen har industrifacken gått kapitalisterna till mötes. I vad som måste betecknas som parodi på förhandlingar där IF Metall & Co enligt LO-tidningen hemlighöll diskussionerna också för LO:s styrelse. Månne för att en av utgångspunkterna var att fastslå att Industriavtalet för all framtid ska vara ”märket”, dvs normerande för alla andra avtal.

Att de berörda arbetarna, och för den skull alla LO:s medlemmar, inte fått en möjlighet att ge sin syn på saken är lika självskrivet för herrar som IF Metalls ordförande Stefan Löfvén och avtalssekreterare Veli Pekka Säikälä.

Inte så konstigt, för en genomläsning av det tjugo sidor tjocka Industrins samarbetsavtal och förhandlingsavtal avslöjar ett dokument som kommer bra nära rekordet i klassförräderi. Inte undra på att Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe strålade som en sol när avtalet presenterades.

Avtalet har två delar. Det första som kallas Samarbetsavtal ska ”förena industrins parter i en strävan att förstärka industrins konkurrenskraft…”. Ett Industriråd och flera andra nya klassamarbetsorgan skapas i syfte att parterna genom förenade ansträngningar ska skapa ”fördel för industrins utveckling i Sverige”.

Än värre är fastslåendet av att Industriavtalet ska slutas först och vara normerande för övriga avtal:
”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin, som är kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn, utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnaderna på svenska arbetsmarknad.”

Denna fullständigt befängda skrivning måste blankt avvisas då den syftar till att frånta alla andra fackförbund och arbetargrupper varje möjlighet att genomdriva självständiga lönekrav.
Men inte LO:s styrelse som i ett uttalande har mage att påstå att Industriavtalet minsann går att förena med LO:s samordning och fortsatta satsningar på relativlöneförändringar. Att begreppen är oförenliga tycks inte bekymra Wanja Lundby Wedin.

Förhandlingsavtalet är Industriavtalet andra och viktigaste del. Här slås fast att ”stridsåtgärder på industrins område är skadliga”, att ”avtal träffas under arbetsfred i konstruktiva förhandlingar”. Dessutom att utgångspunkten för förhandlingarna är industrins villkor och den svenska ekonomin. Givetvis inte ett ord om arbetarnas behov. Återigen fastslås att ”kostnadsmärket inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig”.

Vidare att förhandlingarna ska påbörjas i god tid och avslutas innan förbundsavtalen löper ut.

För att ytterligare minimera risken för legala strejker införs begreppet slutbudsmedling där de så kallade Opartiska ordförande, OpO, ges makten att tvinga fram ett nytt förbundsavtal mellan parterna.

Ännu är Industriavtalet inte underskrivet. Men det lär inte dröja länge, för nyliberala sossar som Säikkälä och Löfven är så totalt uppknutna till monopolkapitalismen att de fullständigt förlorat all kontakt med medlemmarna och verkligheten på verkstadsgolvet.

Men inget är beständigt och var så säker att industriarbetarna kommer att finna nya vägar i den under kapitalismen ständiga kampen mellan arbete och kapital.