Iskyla inför Cancún

Samtidigt som kylan slår sina iskalla fingrar i Sverige, med rekordlåga temperaturer över hela landet, samlas FN:s sextonde klimatmöte i Cancún i Mexico.

Från svensk lekmannahorisont kan detta möte synas synnerligen fjärran, inte bara på grund av den geografiska placeringen utan också för att huttrande svenskar just nu har svårt att se den globala uppvärmningen som ett omedelbart problem. I denna kyla skulle vi väl lite till mans vilja se mer av den global uppvärmningen!

Ett sådant synsätt vore dock att inte se längre än näsan räcker. Iskylan över Sverige beror på vädret, inte på klimatet. Ovanligt svaga lågtryck på Atlanten, med ovanligt svaga vindar, för ner den milda Atlantluften över Sydeuropa medan vi här uppe i norr istället får känna av iskylan från Sibirien.

Men hav tröst. Vädret kan ändra sig fort. Förhoppningsvis får vi behagligare temperaturer (och elpriser) redan till jul.

Samma förändringstempo gäller inte klimatet. Klimatet ändrar sig under loppet av tusentals år, givet av naturliga faktorer, som solens strålningskraft och jordaxelns lutning, men under de senaste tvåhundra åren också genom mänsklig påverkan, framförallt genom alltför stora utsläpp av koldioxid och andra sk växthusgaser.

Det är denna mänskliga påverkan klimatfrågan handlar om. Eller rättare sagt klimatkrisen, för sakförhållandet är att mänskligheten idag släpper ut dubbelt så mycket växthusgaser som jorden förmår absorbera, ett överutnyttjande som redan höjt den globala medeltemperaturen med 0,8 grader.

0,8 grader kan synas lite, men i klimatsammanhanget är det en dramatisk förändring som kallar på omedelbara reduceringar av utsläppen, annars finns risk för att hela länder försvinner i havet och att ännu större delar av jordklotet förvandlas till öken.

Vi får som sagt inte vara närsynta. I vår egen vinterkyla får vi inte glömma översvämningskatastrofen i Pakistan, som gjort miljontals människor hemlösa, de svåra skogsbräderna i Ryssland, jordskreden i Kina och de allt våldsammare orkanerna över Karibien, naturkatastrofer som alla har en orsak i den globala uppvärmningen.

Vi skall heller inte glömma att dessa katastrofer framförallt drabbar fattiga länder och fattiga människor, som inte har samma möjlighet som oss att skydda sig mot naturens krafter.

Kampen mot klimatkrisen handlar om att mänskligheten måste leva i respekt för naturens möjligheter och begränsningar. Men den handlar också om solidaritet med fattiga länder och folk, som drabbas värst av klimatkrisen trots att de bär minst – för att inte säga inget – ansvar för de utsläpp som orsakat den.

Just detta är knäckfrågan i den internationella klimatförhandlingarna– i Cancún de kommande veckorna, som i Köpenhamn 2009 och före det i Rio de Janeiro 1992 och i Kyoto 1997: Hur skall de nödvändiga utsläppsreduceringarna fördelas mellan världens länder för att bli rättvisa både vad gäller nuvarande utsläppsnivåer och historiskt ansvar?

I Kyoto enades världens länder om en grundprincip, given av formuleringen ”ett gemensamt men olikartat ansvar”. Huvudansvaret lades på de rika länderna, som släpper ut i särklass mest växthusgaser och som gjort det ända sedan industrialismens genombrott. Men inom de gränser som utgörs av kampen mot fattigdomen åtog sig också de fattiga länderna att hålla tillbaka sina utsläpp. En rimlig och rättvis princip.

Nu följdes Kyoto av ett regimskifte i USA och med George W Bush vid makten var det inte tal om att underteckna Kyotoavtalet. Familjen Bush tillhör inte för inte den amerikanska oljeindustrins magnater. Under sina åtta år vid makten gjorde Bush allt för att skjuta Kyoto i sank, en strategi som Barack Obama övertog lagom till Köpenhamn, där med eldunderstöd från EU och Sverige, som var EU:s dåvarande ordförandeland.

Klimatmötet i Köpenhamn blev ett fiasko vad gäller handfasta åtgärder för att minska utsläppen. Mötet kom inte överens om någonting.

Men till de positiva resultaten skall räknas att Köpenhamn gav klara besked om vilken fiende som måste bekämpas. I Köpenhamn gjorde USA och EU allt för att få bort den förhatliga principen om ”ett gemensamt men olikartat ansvar”, en strävan som till Fredrik Reinfeldts ohöljda förvåning tillbakavisades av en bred majoritet av deltagarländerna.

Det fattiga länderna vägrade att dansa efter imperialismens pipa, vilket chockade Reinfeldt. Inför uppföljningsmötet i Cancún är positionerna lika låsta som i Köpenhamn, vilket i det korta perspektivet är ytterst allvarligt. Utan bindande avtal om utsläppsreduceringar finns det inga möjligheter att begränsa den globala uppvärmningen till de 2 grader som är FN:s mål och absolut inte till de 1,5 grader som alltfler klimatforskare anser nödvändigt.

I ett längre perspektiv är situationen mer hoppfull. Det är lättare att bekämpa en tydliggjord fiende än en osynlig. Det är den exploaterande kapitalismen som utgör problemet och med den en imperialistisk ordning som vill lägga hela världen för sina fötter. Hoppet står till att alltfler människor i alltfler länder över hela världen gör gemensam mot den gemensamma fienden.

Det är kampen mot kapitalism och imperialism som räddar klimatet.