Hoppa till huvudinnehåll
Av

Italiensk folkdans

Om politiken tillåts vara ett farsartat skådespel – där manusförfattarna redan är tillsatta och väljarna endast har att utse skådespelare – så är det lika bra att ge rollen åt en komiker. Det gör i varje fall det politiska spektaklet uthärdligt att titta på.


Med stor majoritet röstade det italienska folket på söndagen nej till den inhemska maktens och EU-elitens krav på konstitutionella förändringar.

Proletärens ledarsida skrev redan i september: ”Folkomröstningen har inte direkt med EU att göra, även om en sådan odemokratisk förändring givetvis är tänkt att underlätta genomdrivandet av den folkfientliga EU-politiken. Men liksom i övriga Europa smälter frågorna ihop. Elitens politik blir liktydig med EU och EU blir liktydig med den inhemska eliten.”

Folkets nej var med andra ord ganska givet. När elitens företrädare, här i form av premiärminister Matteo Renzi, dessutom kryddade det hela med löftet om att avgå om undersåtarna har fräckheten att inte rösta efter befallning, var utgången given på förhand.

Efter elitens nederlag står Femstjärnealliansen med komikern Beppe Grillo i spetsen och trampar vid sceningången. Redo att träda in som regeringsbildare. Femstjärnealliansen är ett klassiskt småborgerligt parti som skamlöst plockar från det politiska smör-gåsbordets alla rätter. Från bordets vänsterflank plockar de upp frågor om medborgerliga rättigheter, miljö, euromotstånd och skyddet av den lilla människan mot makten. Från dess högerflank invandringsmotstånd, antifackliga frågor och motstånd mot välfärdsarbetarnas krav på lönelyft och trygghet.

Den egenkomponerade maträtten kryddas sedan med löst prat om direktdemokrati genom internet. Omröstningar på nätet och diskussionsforum som ska ge sken av påverkan underifrån maskerar det faktum att partiet styrs med järnhand av kärnan runt Grillo.

Som alla småborgerliga partier påstår sig Femstjärnealliansen stå över klassmotsättningarna. Facklig organisering tillhör det förflutna och höger-vänsterskalan i politiken är överspelad. Denna retorik underlättas av pampfasoner och självavväpning inom fackföreningarna. Och av att såväl höger som vänster har gjort bort sig i breda folklager genom den korruption och det falskspel som är nödvändigt hos den politiska kast som vill få äran att agera politiska förvaltare åt kapitalisterna och EU-makten.

Det återstår att se vad som händer i Italien framöver. Men om komikern Beppe Grillo utses till ny premiärminister så ligger det helt i tiden och det är nyliberalismen som rullar ut den röda mattan åt Grillo liksom för Trump.

Om ett land ska drivas som ett kapitalistiskt företag, vilket det råder konsensus om inom eliten, är det lika bra att sätta en affärsman i toppen. Och om politiken tillåts vara ett farsartat skådespel – där manusförfattarna redan är tilsatta och väljarna endast har att utse skådespelare – så är det lika bra att ge rollen åt en komiker. Det gör i varje fall det politiska spektaklet uthärdligt att titta på.

Som Marx skrev: ”Om ni spelar fiol på statens höjd, vad väntar ni då annat, än att de där nere skall dansa?”