Kalhygget kallar

I vintras tvingades Thomas Bodström avgå som styrelseledamot i fondbolaget Allra, efter avslöjanden om förskingring av hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar. Förskingringen gav finfina siffror i bokslutet, vilket fick Bodström och övriga styrelsen att godkänna en extra vinstutdelning till Allras ägare på 20 miljoner kronor. Brott lönar sig uppenbarligen, i alla fall om du är ägare i ett fondbolag.

Trots pågående utredning om förskingring har regeringen utsett Bodström till ny landshövding i Stockholm, det vill säga till statens högste chef i Stockholms län. Maktens damer och herrar håller varandra om ryggen, det gäller inte minst om du haft turen att förlösas inne i maktens korridorer som Thomas Bodström.

Som son till en före detta S-minister föddes han med (s)ilversked i mun. Det krävdes inte ens medlemskap i det socialdemokratiska partiet för att Göran Persson – även han en förskingrare av folkets pensionspengar – skulle utse Thomas Bodström till justitieminister. Bodström skaffade partibok samtidigt som han satte sig på ministerstolen. ”Börd och släktskap är uppenbarligen meriter i sig själva”, som Anders Isaksson skrev i sin bok ”Den politiska adeln” för några år sedan. Även på kommunal nivå spelar släktskap en allt större roll. Runt 40 procent av de folkvalda på kommunal nivå har en förälder som också varit förtroendevald.

Men inaveln i maktens korridorer handlar inte enbart, eller kanske främst, om biologiskt släktskap. Den politiska och ekonomiska eliten har smält samman. Toppolitiker och styrelseproffs samlar allt fler uppdrag på allt färre personer. Samma personer sitter i nämnder och styrelser i både kommun och landsting och på riksnivå, i kommunala och statliga bolag, i partierna, i fackföreningar och i företag och för den egna självbilden kryddas uppdragslistan med en post i någon ideell organisation.

Samtidigt lyser arbetarklassen med sin frånvaro när de högutbildade har tagit över. Det ser ungefär likadant ut i alla riksdagspartier. Akademiskt utbildade och välavlönade dominerar. LO-arbetarna blir allt färre.
I takt med elitens isolering från vanligt folks liv och vedermödor förvandlas folket i elitens ögon från uppdragsgivare till problem. En oupplyst och krävande skock. Anders Isaksson konstaterade i boken om den politiska adeln att ”politikernas förakt för väljarna är grunden för väljarnas förakt för politikerna”.

Det ökade valdeltagandet sedan början av 2000-talet vittnar inte om ökat förtroende för den partipolitiska eliten. Det handlar om ett i många delar negativt röstande. Man röstar mot någonting snarare än för någonting.

Ökat valdeltagande avspeglas inte i förtroende för partier och politiker. I SOM-institutets senaste mätning av folkets förtroende hamnade de politiska partierna längst ner av samtliga samhällsinstitutioner. Tre av fyra svenskar anser att politiker är mer intresserade av makten än av att lösa reella politiska problem och 80 procent anser att politikerna blir alltmer avskärmade, enligt Novus undersökning tidigare i år.

Av den hälft av svenska folket som känner förtroende för politikerna, är det främst storstadsbor och de med högre utbildning som känner stort förtroende. Med andra ord de som själva aspirerar på en politisk karriär eller lever i samma bubbla som den partipolitiska eliten.

Partierna har blivit toppstyrda och PR-byråfierade intresseorganisationer för förtroendevalda. Ensamma träd på ett politiskt kalhygge, utan rotsystem, med allt klenare stam och en krona som får sin näring från staten istället för från medlemmar och sympatisörer. Medlemsavgifterna står för runt fem procent av partiernas intäkter.

Det gäller inte minst Thomas Bodströms eget parti Socialdemokraterna. Bodströms partikamrat statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskrev förra året läget inom (S): ”Partiet är dött som samlingspunkt. På partiets möten kommer sistagångsväljare (tack vare färdtjänst), politiska proffs som vill ha jobbet kvar, samt rättshaverister och möjligen sådana som är där för första (och sista) gången”. Hur skulle det kunna vara annorlunda i ett parti vars ledning belönar en misstänkt förskingrare med en landshövdingepost.

Samtidigt finns en motreaktion. Människor som vill se förändring istället för förvaltning söker sig bort från elitpartierna. Från gräsrotsnivå och upp till riksdagsnivå vänder de sina partiledningar ryggen, trötta på toppstyrning, maktmygel och ryggradslöst fjäsk för mediernas opinionsbildning.

Socialdemokratiska byggnadsarbetare som inte vill agera valarbetare i en kampanj som kan göra Annie Lööf till arbetsmarknadsminister. Miljöpartistiska riksdagspolitiker som vill ta kamp mot kapitalistisk krigsindustri och tillväxthysteri. Vänsterpartistiska aktivister och förtroendevalda som fått nog av medelklassens räddhågsenhet och insett att Sverige behöver något annat än ett nytt toppstyrt socialdemokratiskt parti. Och partilösa arbetare som insett att det är bara när vi kröker ryggarna som de kan klättra på oss, därför måste vi räta på ryggarna.

Den brännande frågan är hur vi ska kunna gå tillsammans, trots våra olikheter. Det finns gott om utrymme på det politiska kalhygget och de murkna träden kan lätt bringas på fall när nya, friska krafter växer underifrån.