Kapitalismen och girigheten

Man kan alltid hoppas att det är så. Och i vart fall kan man konstatera att det borde vara så. För vem kan ha minsta förtroende för en roffare som förre Skandia-chefen Lars-Eric Petersson? Eller för en  hycklare som Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow?

Det är uppenbart att direktörsmobbens oförställda girighet bidrar till den kortsiktighet som blivit alltmer typisk för kapitalismen. När faktorer som aktiekurs och minskad sk kostnadsmassa läggs till grund för bonusprogram som skulle  ha betraktats som kriminella för bara tjugo år sedan, så spelar själva verksamheten allt mindre roll för dem som påstår sig leda den. Det avgörande blir istället att för egen vinnings skull uppfylla kriterierna i de program som man själva som regel varit med att konstruera. Det ger den förgörande kortsiktighet som numera går under namn av ”kvartalskapitalism”.

Till delar handlar det om ren plundring. Som i fallet med Lars-Eric Pettersson och hans Skandia-kumpaner. Eller som när Peter Wallenberg beviljar sig själv en årlig pension om 14,7 miljoner kronor från Investor, ett bolag som aldrig haft honom som anställd och som därför inte har något som helst pensionsåtagande i förhållande till honom.

Detta förfarande kan inte betecknas som något annat än avtalad stöld. Där det mest bestickande är att den bestulne går tjuven tillhanda.

Direktörernas girighet är naturligtvis moraliskt anstötlig, det må sedan handla om herrarna i det privata näringslivet, sådana som Peter Wallenberg och hans praktarsle Carl-Henrik Svanberg, eller om statliga direktörer och direktriser, sådana som Anitra Steen. Girighet är som bekant en dödssynd.

Å andra sidan är det tämligen enkelt att klippa tuppkammen av girigheten. Det räcker med att införa en i det närmaste konfiskatorisk skatt på höga och andra arbetsfria inkomster, så hamnar pengarna hos det offentliga istället för på girigbukarnas bankkonton.

Om herrar och damer direktörer inte finner sig i detta, så får de gärna flytta till drömlandet USA. Om någon vill ha dem här. För ett är säkert. Direktörer som ägnar allt intresse och huvuddelen av sin tid åt att utforma och övervaka egna bonusprogram gör mer skada än nytta. Till och med i en kapitalistisk verksamhet. 

Att Marita Ulvskog inte tänkte på det.

Ändå vill vi påstå att direktörsgirigheten snarare är ett symptom på den kapitalistiska sjukan, än dess orsak. Problemet är att själva kapitalismen är girig; att dess enda drivkraft är att förmera kapitalet. I denna sin strävan hamnar kapitalismen i alltmer akut motsättning till samhällsintresset, till detta med jobb och välfärd och gott liv åt alla.

Detta är mycket tydligt i Sverige. Som land betraktat har Sverige aldrig varit rikare än idag. Industrin går på högvarv och exporten slår alla tidigare rekord. Problemet är att framgången inte kommer alla till del, vilket den extremt höga vinstandelen i industrin är det tydligaste beviset på. Kapitalet lägger beslag på 35 procent av förädlingsvärdet, vilket är närmast abnormt. Myntets baksida är stagnerande löner och stagnerad privat och offentlig köpkraft här hemma. Vilket ger en stagnerande hemmamarknad.

Alltså. Storföretagens vinster har aldrig varit större än idag. Samtidigt har deras investeringar i Sverige nästan aldrig varit lägre, då den svenska köpkraften inte gör investeringar här hemma lönsamma. Utan konsumtion, ingen produktion. Varför de istället samlar pengar på hög, för giriga direktörer att roffa åt sig av och för lika giriga aktieägare att lägga beslag på i form av höjda utdelningar.

På kort sikt finns det bara en lösning på detta problem, utöver detta med den konfiskatoriska skatten. Nämligen att löntagarna i den kommande avtalsrörelsen lägger beslag på en dramatiskt mycket större andel av förädlingsvärdet. Genom krav på rejäla lönelyft. Det vore utmärkt för Sverige. Sedan för direktörerna och deras organisationer och media säga vad de vill.

Finns det utrymme för direktörs- och aktieägarplundring, så finns det utrymme för rejäla lönelyft. Vilket ökar köpkraften och därmed produktionen och därmed skatteintäkterna och därmed möjligheterna att bygga ut välfärden.

På längre sikt måste hela systemet ifrågasättas. Varför skall vi ha en produktionsordning som går över styr genom sin egen girighet; som inte utnyttjar produktionsresurserna för att ett litet fåtal sätter sin egen rikedom före samhällsintresset. När vi istället skulle kunna utnyttja alla våra resurser, inte minst våra mänskliga resurser, på ett planmässigt sätt och med samhällsintresset som enda drivkraft.

Dagens Nyheter har rätt i att direktörsgirigheten inte är något bonus för kapitalismen. Men kritiken mot girigheten måste framförallt riktas mot kapitalismens själv. Det är först då den blir ett verkligt hot mot egennyttans system.

21 mars 2006
Proletären 12, 2006