Hoppa till huvudinnehåll
Av

Katalansk självständighet – i vems intresse?


Vad tänkte Spaniens premiärminister Mariano Rajoy och högerregeringen när de skickade tusentals poliser och paramilitärer från Guardia civil till Barcelona och andra delar av Katalonien?

Hur tänkte de när beslutet togs om att med våld försöka stoppa folkomröstningen om självständighet den 1 oktober?

Effekten av den brutala polisinsatsen är uppenbar. Den har stärkt katalanernas avsky mot centralmakten i Madrid och gett självständighetsrörelsen en kraftig skjuts framåt.

Det är inte svårt att känna sympati för de katalaner som nu går ut i generalstrejk och högljutt kräver att Katalonien ska bryta sig loss från Spanien.

Och visst har den katalanska nationen precis som alla andra nationer rätt till självbestämmande. Ett självbestämmande som inkluderar rätten till nationellt avskiljande och upprättandet av en egen stat.

Men det bör påpekas att denna rättighet måste utövas inom ramarna för FN-stadgan och övriga internationella lagar. Det betyder att utropandet av en stat inte får ske ensidigt utan kräver förhandlingar och någon form av samförstånd med den stat vars territorium styckas av.

Detta är viktigt. För även om västmakterna inte håller internationell rätt för helig, som när de stödde Kosovos ensidiga utbrytning från Serbien 2008, så försvårar den stormakters möjligheter att utifrån sina intressen godtyckligt stycka upp andra länder.

Att protestera mot våldet och försvara katalanernas rätt till självbestämmande är inte detsamma som att stödja kravet på självständighet.

Precis som kommunisterna konstaterade när Jugoslavien splittrades på 1990-talet eller när Kosovo utropade självständighet, så går det att försvara den principiella rätten att formera en egen stat och samtidigt vara motståndare till att det sker och hur det sker.

Som marxist måste man i den givna situationen ställa sig frågan: Vem tjänar på det? Vem tjänar på att Katalonien blir självständigt och att Spanien splittras upp? Svaret är att vinnarna knappast utgörs av arbetarklassen och de folkliga krafterna.

Spanska folkens kommunistiska parti, PCPE, tydliggjorde detta i en intervju i förra veckans Proletären. Bakom självständighetsrörelsen i Spaniens rikaste region finns starka ekonomiska intressen. Den katalanska borgarklassen vill strypa pengaflödet till Madrid och ser möjligheter till ökade profiter om centralmaktens bojor bryts.

Det är en självständighetssträvan som inte på något sätt värnar arbetarklassens intressen.

Det finns ytterligare ett perspektiv på frågan om Katalonien. I den dominerande delen av den katalanska självständighetsrörelsen finns ingen vilja att bryta sig loss från Europeiska Unionen och dess lagstadgade nyliberala politik. Självständighet skulle snarare göra Katalonien, som en ny och förhållandevis liten stat i Sydeuropa, än mer beroende av EU och dess centralmakt i Bryssel.

Förlitandet på EU är inget unikt för de katalanska självständighetsförespråkarna. Inför folkomröstningen i Skottland 2014 fördömde de skotska självständighetsivrarna den brittiska konservativa regeringens planer på att privatisera det nationella sjukvårdssystemet. Samtidigt menade de ledande partierna för självständighetsrörelsen att vägen ut ur Storbritannien gick via ett tätare samarbete med det privatiseringsivrande EU.

Vilket den skotske regeringschefen Alex Salmond i september 2014 uttryckte med följande ord: ”Ett självständigt Skottland kommer att vara en entusiastisk EU-medlem.”

Även om EU för stunden tassar på tå i frågan om Katalonien så går denna utveckling i linje med unionens strategiska mål om ett ”regionernas Europa”. En vision som handlar om att försvaga de existerande staterna, och därmed den borgerliga demokratin, och samtidigt stärka Brysselmakten.

Den nationella frågan är komplex. Å ena sidan måste den spanska centralmaktens brutala övergrepp fördömas, och katalanernas principiella självbestämmanderätt försvaras.

Å andra sidan skulle utropandet av nya stater – om Katalonien gör det lär fler följa efter – innebära att EU-makten stärks och att överheten får ökade möjligheter att utnyttja och ställa arbetare i olika länder mot varandra.

Det är inte rätt väg att gå.