KD hycklar om äldres rättigheter

Gunnel och Arne, Gösta och Asta, Per-Erik och Birgit. Det skrivs med rätta upprört om äldre par som tvingats bli särbos efter ett helt liv tillsammans. För att en av dem blivit för sjuk för att bo hemma.

Alla äldre vare sig vill eller anser det bäst att bo tillsammans in i det sista. Att följa en svårt demenssjuk partner till demensboendets ofta deprimerande miljö är inte självklart bättre och mer kärleksfullt än täta besök. Men det är upp till de berörda att bestämma hur de vill ha det, inte till politiker och byråkrater. 

Tvångsseparationerna är upprörande och djupt omänskliga. Människor skall inte behöva skiljas åt på livets höst för att bara sjuka har rätt till särskilt boende. Självklart skall den friska maken eller makan få följa med, om han eller hon så vill.

Självklart, som sagt – men inte enkelt. För som alltid handlar det om pengar. En plats på särskilt boende kostar kommunerna 560 000 till 700 000 kronor om året. Det är mycket pengar för budgetslavande kommunpolitiker, vilket lett till att antalet platser på särskilda boenden skurits ner till förmån för ideologiskt populär – och billigare – vård i hemmet. Det är väldigt trångt på de särskilda boendena.

Enligt Socialtjänstlagen måste kommunerna tillhandahålla plats i särskilt boende – men bara för sjuka personer. En frisk man eller hustru finner därför ingen nåd inför biståndshandläggare med uppdrag att minimera kostnaderna. Det är detta budgetslaveri som ger de upprörande tvångsseparationerna.

På Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är handläggarchefen Per-Olov Nylander krass på gränsen till cynisk.
”Vi kan inte låta friska personer ta platser från sjuka som faktiskt behöver dem”, säger han.

Så talar den som låter budgeten styra över humaniteten.

Ändå måste man ha förståelse för Per-Olov Nylander. Han är åtminstone ärlig med att det handlar om pengar, vilket man inte kan säga om äldreminister Maria Larsson (KD).

Som representant för medmänsklighetens självutnämnda parti är Larsson givetvis djupt upprörd över tvångsseparationerna och hon  lovar på stående fot att stoppa dem, om hon får möjlighet.
”Det är ett vallöfte”, säger hon karskt.

Men vad lovar egentligen Larsson? Jo, att ändra Socialtjänstlagen så att kommunerna tvingas att ge också friska sambos plats på redan överfulla särskilda boenden. Men utan att knysta så mycket som ett ord om hur denna välkomna lagändring skall finansieras.

Maria Larsson löser problemet med juridiska metoder. Sedan är det upp till kommunerna att gneta ihop pengarna inom ramarna för budgetar som redan är för små och som Larsson och högeralliansen vill göra ännu mindre genom ständigt nya ålägganden på kommunerna och genom nya skattesänkningar och skattesubventioner till de rika. Det gör Maria Larsson till en hycklare.

Huruvida en lagändring verkligen ökar antalet platser på särskilda boenden står skrivet i vatten. En lika trolig utgång är att kommunerna möter de nya lagkraven genom att skärpa kriterierna för att bevilja särskilt boende. Så får Per-Olov Nylander rätt. I en situation av brist och kommunala nedskärningar leder Maria Larsson lagändring till att friska personer tar plats från sjuka.

Man kan naturligtvis hoppas, och man måste absolut kräva, att en eventuell lagändring leder till en utbyggnad av det särskilda boendet. Dagens 96 000 platser är på tok för få. Man måste också kräva att
boendet anpassas till att det skall omfatta också friska personer. Det kräver både ombyggnad och nybyggnad.

Men i budgetslaveriets tidevarv sker utbyggnad alltid på bekostnad av något annat och som regel lika behjärtansvärt. I längden duger därför inte lagstiftning utan resurstillskott. Lag är bra, men pengar är nödvändiga.

Vi menar att man måste vända på tågordningen. Självklart skall gamla människor få bo ihop så länge de vill, oavsett om någon av dem blir sjuk. Självklart är det samhällets skyldighet att ge dem den möjligheten. Tvångsseparationerna representerar ett övergrepp.

Men fastställ då behovet och avsätt de resurser som krävs för att de skall tillfredställas. 20 000 nya platser i särskilt boende kräver ett resurstillskott på i storleksordningen 12 miljarder kronor om året. Så kräv då att den så samvetsömme Maria Larsson och hennes regering skjuter till dessa pengar genom ökade statsbidrag till kommunerna.

Höj skatten för de rika, återinför förmögenhetsskatten, skärp skatten på kapital, avskaffa skattesubventionerna till hushållsnära tjänster, skär ner anslagen till försvaret – ta pengarna där de finns!

Det är inte så att det saknas resurser i Sverige, det saknas bara politisk vilja att använda tillräckliga resurser till välfärden, vilket Maria Larsson demonstrerar genom att gapa om lag istället för att tillföra pengar.

13 april 2010
Proletären nr 15