Hoppa till huvudinnehåll
Av

Klasstriderna i Frankrike


Med rösterna från drygt 16 procent av de röstberättigade fick Emmanuell Macrons parti absolut majoritet i det franska parlamentet. Den borgerliga demokrati som borgarklassen använt som överideologi för att motivera privatiseringar, krig och nedmontering av social trygghet – allt med syftet att öppna upp samhällen och världen för finanskapitalet – blir allt genomskinligare.

För att lotsa Macron och hans parti till makten i både presidentpalats och parlament målades Macron upp som en ny kraft i den franska politiken. Men bakom den glättiga propagandan döljer sig en politisk skapelse av ett finanskapital som efter förra årets hårda klasstrider i Frankrike insåg att de gamla trontjänarna spelat ut sin roll. Det behövdes ett nytt ansikte för att garantera en fortsättning på det tidigare. Det behövdes en ung kandidat för att rädda den gamla ordningen.

Det faktum att ungefär 75 procent av de unga och 70 procent av arbetarna avstod från att rösta och att antalet blankröster fyrdubblades i den andra valomgången visar att många har genomskådat spektaklet.

Ett rekordlågt valdeltagande på endast 43 procent borde få varje demokratiskt sinnad person att ifrågasätta legitimiteten hos den franska makten. Men för politiker som Macron finns bara en lojalitet och den är till finanskapitalet och dess institutioner EU, IMF, Världsbanken etc. Folket är bara ett nödvändigt ont som måste passeras för att nå den politiska makten och fortsätta på den inslagna vägen.

Med absolut majoritet i parlamentet har Macron fria händer att genomföra de attacker på arbetsrätt och social trygghet som står överst på finanskapitalets politiska agenda. I brist på folkligt stöd kommer Macron istället att luta sig mot det statliga våldsmonopolet, som getts ökade befogenheter genom de nu permanentade undantagstillstånden efter terrordåden.

Den franska arbetarklassen har inte sedan 1789 låtit sig skrämmas av sådana odds. Förra årets hårda klasstrider i Frankrike var mycket möjligt bara en försmak på vad som komma skall.