Kollektivismen lever i Röd Front!
Sedan 1890, i jämt 120 år, har 1 maj utgjort arbetarklassens internationella kamp- och högtidsdag. Men hur står det egentligen till med 1 maj i krisens år 2010? Kommer också årets 1 maj att utgöra den utskrivna samlingspunkten för de gemensamma arbetarkraven?
När detta skrivs har Pappers just skrivit under sitt svekavtal. Hemsidan rapporterar om stor lättnad vid de bruk som slapp strejka. Kampberedskapen är inte precis på topp, inte i Pappers och inte i LO-kollektivet som helhet, där bara Elektrikerna sticker ut som försiktigt kämpande.
Samtidigt rapporterar Dagens Arbete att 218 000 medlemmar funderar på att lämna facket, de flesta inom LO. En första tanke är att det hänger ihop, att vårens usla avtal punkterat den sista motivationen till att vara med i facket. Det finns säkert ett sådant samband, men enligt Sifo, som gjort undersökningen, är fackligt missnöje inte huvudsidan. Istället är människor som tror på individuella lösningar överrepresenterade bland dem som hotar att hoppa av.
”För dem är kollektivavtal närmast ett fult ord, inte så mycket för innehållet, som för själva ordet. De ser sig som individer, inte tillhörande ett kollektiv”, säger opinionsanalytikern Toivo Sjörén.
Inte hela sanningen, men en bit av den. Den kollektiva sammanhållning som gjorde arbetarrörelsen till en maktfaktor i samhället och 1 maj till en röd dag har eroderat genom årtionden av klassamarbete och genom det nyliberala systemskiftets unisona lovsånger till individen och de individuella lösningarna, framförda i korus av alla från Fredrik Reinfeldt till Mona Sahlin.
En dyster bild, kan tyckas, och visst: Läget är inte det bästa för oss som vill sammanhållning och solidaritet mellan arbetare. Men framförallt en utmaning som ställer uppgiften att återupprätta kollektivismen i traditionen från 1890; som ställer uppgiften att samla arbetare till kamp för gemensamma krav i hela landet och i hela världen. För utan sammanhållning är arbetarklassen ingenting.
Det låter kanske storståtligt, men låt oss inte krångla till det. Som alltid gäller det att börja från början och att gräva där man står.
Vad förenar arbetare över hela världen på 1 maj 2010? Ja, inte kravet på åtta timmars arbetsdag, som 1890 – ”vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag” – men väl motståndet mot USA-imperialismens framfart i Afghanistan och Irak, avskyn över Israels våldsdåd mot palestinierna och solidariteten med de länder som modigt trotsar kapitalismens anspråk på världsherravälde, som Kuba, Venezuela och Bolivia.
Så låt oss då förena oss med världens arbetare genom kravet på att de svenska trupperna tas hem från Afghanistan, i kravet på bojkott av Israel och i solidariteten med socialismens länder. Märkvärdigare än så är det inte. Anno 2010 krävs ingen Internationell Arbetarkongress för att veta vilka krav som förenar arbetare över hela världen.
Här hemma talar Moderaterna numera om sammanhållning, vilket måste representera en av de grövsta språkliga våldtäkterna i detta partis försök att tvätta av sig överklasstämpeln. Fredrik Reinfeldt & Co driver en politik som splittrar samhället, som gör de rika rikare och de fattiga fattigare, men har ändå mage att tala om sammanhållning.
Låt oss ta ordet tillbaka! Genom att på 1 maj tala om sammanhållningen mellan arbetare, mot det klassorättvisans samhälle som Reinfeldt & Co representerar – klass mot klass.
Sedan många år medger inte 1 maj ett gemensamt arbetarframträdande, vilket naturligtvis är beklagligt. Det vore mycket bättre om alla arbetare vore överens om både kraven och tagen. Men där är vi inte och då är det nödvändigt att de olika alternativen ställs mot varandra, för alla intresserade att granska och ta ställning till.
Det rödgröna budskapet är välkänt, om än av någon anledning framfört från dubbla talartribuner på 1 maj: Rösta på oss 19 september och alla dina problem kommer att lösa sig. Tro på det den som vill.
I kommunisternas Röd Front är budskapet kärvare. Valsedeln är inte nog. Arbetare vinner ingenting utan att kämpa för det tillsammans. I Röd Front manifesterar du för arbetarpolitik och socialism:
●Dela på jobben – lagstifta om 6 timmars arbetsdag!
●Bygg ut och nyanställ i offentlig sektor!
●Nej till privatiseringar av offentlig verksamhet!
●Lika sjukvård för fattig som för rik!
●Ta hem trupperna från Afghanistan!
●Bojkotta Israel!
●Sverige ut ur EU!
●Ned med kapitalismen – leve socialismen!
Röd Front återupprättar inte den stolta traditionen från 1890, för det är våra manifestationer ännu alltför få och små. Men Röd Front bär traditionen vidare genom att framhålla nödvändigheten av en självständig, klassmedveten, socialistisk arbetarrörelse.
Vi representerar oförtrutet den förkättrade kollektivismen, övertygelsen om att arbetare måste sluta sig samman för att kunna hävda sin intressen i stort som i smått.
27 april 2010
Proletären nr 17