Hoppa till huvudinnehåll
Av

Konsten att spå pensioner

Det som är bra för alla de pensionärer som inte har råd att teckna privata försäkringar är dåligt för storföretagets vinster, och vice versa.


Pensionsmyndighetens orakel har skådat in i kristallkulan och förutspått att pensionerna kommer att öka fram till 2020. Balanseringen i pensionssystemet, en förskönande omskrivning för den ökända bromsen, kommer nämligen enligt spådomen att ha slutat verka 2018. Alla landets pensionärer bör betrakta den så kallade prognosen från pensionsmyndigheten som mindre tillförlitlig än väderprognosen som ibland ändå har rätt.

Minns att politikerna som sålde in det nya pensionssystemet i början av 1990-talet hävdade att bromsen bara är en säkerhetsventil i ett annars stabilt system, att utlösas bara i yttersta nödfall.

Det påståendet var rent bedrägeri. Systemet var från början och fullt medvetet underfinansierat, vilket gjorde att det bara var en tidsfråga innan bromsen skulle slå till för att snart nog stanna i påslaget läge.

Resultatet är nedslående för dagens pensionärer. Över 230 000 pensionärer lever nu under EU:s fattigdomsgräns enligt Pensionsmyndighetens nya beräkningar. Det innebär att leva på under 11 000 kr i månaden i disponibel inkomst. År 1995 var den siffran 75 000 pensionärer.

Till och med pensionstjuven nummer ett, Göran Persson inser nu att något måste göras. Han säger ”Vi har ett väldigt bra pensionssystem, men pensionerna blir för låga. Det behöver tillföras mer pengar.” (Aftonbladet, 3 juli)

Vad som är bra i systemet går inte att utläsa av intervjun, eftersom journalisten låter denna uppenbara självmotsägelse passera förbi. Men får vi gissa är det just bromsen som är bra, för att de ansvariga politikerna slipper ansvar när de går kapitalisternas vilja att betala mindre del av produktionsöverskottet i pensionsavgifter till mötes.

Oavsett Göran Perssons förakt för folkviljan så har han rätt i att det måste tillföras mer pengar. Högerpartierna och socialdemokraterna vill lösa det genom att höja pensionsåldern. Bakom förslaget ligger politikernas önskan att istället för att tillföra mer pengar, minska kostnaderna i pensionssystemet, med arbetarklassen som den stora förloraren.

Alltså sänkta pensioner för arbetare som inte kommer arbeta längre bara för att pensionsåldern höjs. En LO-medlem lämnar idag arbetsmarknaden vid en snittålder mellan 60 och 62 år när kroppen säger ifrån.

Pensionsåldern borde istället sänkas för att ge ungdomarna chansen till arbete, och för att de äldre ska hinna njuta av ålderdomen. Hela pensionssystemet måste göras om från grunden för att garantera trygga och människovärdiga pensioner som går att leva på. Givetvis utan en automatisk broms i systemet och borgerligt individualistiska konstruktioner som PPM-val.

Dessutom måste AP-fondernas miljarder dras undan börsspekulation som sjönk med 200 miljarder kronor när börsen rasade 2008, och istället användas till samhällsnyttiga investeringar, som att råda bot på bostadskrisen genom att bygga billiga och bra hyresrätter.

1976 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år, och pensionerna låg på 60-70 procent av slutlönen. I ett Sverige som inte var hälften så rikt som idag kunde man sänka pensionsåldern. Det handlar alltså inte om att vårt land har dåligt med resurser, utan att sänkta pensioner har sin motpol i höjda aktieutdelningar till fantasinivåer och ökade klassklyftor.

Det som är bra för alla de pensionärer som inte har råd att teckna privata försäkringar är dåligt för storföretagets vinster, och vice versa. Det är en bra utgångspunkt för en ny strid för människovärdiga pensioner.