Hoppa till huvudinnehåll
Av

Krigsmuller i Korea

Rapporteringen om Nordkorea upphör aldrig att förvåna, men krigsmullret som omger den koreanska halvön har många bottnar och krigsretorik ska alltid tas med stora nypor salt. Men det krävs heller inte många skopor folkvett för att inse vem som är den aggressiva parten.


Rapporteringen om Demokratiska Folkrepubliken Korea upphör aldrig att förvåna. Under de gångna veckorna har USA bombat både Syrien och Afghanistan, i det senaste fallet med något som beskrivs som en superbomb. Trots detta dundrar svensk media om krigshotet från Nordkorea. I sin första budget annonserade Donald Trump massiva satsningar på kärnvapen, en fortsättning på Obamas kärnvapenrustning. Trots detta är det Nordkoreas kärnvapen som står i fokus.

Det krävs inte många skopor folkvett för att inse vem som är den aggressiva parten. Det är USA som tillsammans med Sydkorea genomför massiva krigsövningar i området och det är USA:s vicepresident som står för den offensiva krigsretoriken vid sitt besök i Sydkorea.

Kärnvapen är ett av de värsta hoten mot mänskligheten. Det var utifrån denna insikt som Nordkorea som enda kärnvapennation i FN:s generalförsamling i oktober förra året röstade för ett förslag om att totalförbjuda och avskaffa alla kärnvapen. Men ett avskaffande av kärnvapnen måste vara generellt och gälla alla och startas av de som har störst kärnvapenarsenal.

Idag när stormakter med USA i spetsen rustar för fullt känns en sådan avrustning dessvärre längre bort än på länge. Och i en värld där kärnvapeninnehav verkar vara det enda motgiftet mot USA:s krigspolitik är det omöjligt att lägga ansvaret på länder som USA öppet erkänner att man vill invadera.

Men krigsmullret på den koreanska halvön handlar om mer än DFR Korea och kärnvapenfrågan. Anledningen till det oproportionerligt stora fokus som ägnas åt ett litet land på andra sidan jordklotet, även i svensk media, är en annan. ”Nordkorea används för att rusta upp”, som Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan sa i tidningen Metro (20/3).

I den osäkra värld vi lever i, där det enda som är säkert är att det inte kommer att förbli som det varit, och där gamla allianser och styrkepositioner utmanas och omprövas, är Nordkorea ett tacksamt vapen att använda för alla möjliga länder.

Kina använder det nordkoreanska kortet friskt i sina diplomatiska utspel. Genom att utmåla sig som de enda som kan tala förnuft med de halvtokiga krigsgalningarna i Pyongyang blir det nordkoreanska kortet en joker i det växande Kinas hand. Från japanskt håll används det påstådda nordkoreanska hotet för att äntligen lyckas bryta de pacifistiska bojor som förlusten i andra världskriget satte på de japanska härskarna.

Och från Washington ger det påstådda hotet från Nordkorea möjlighet att behålla sitt fotfäste på det asiatiska fastlandet alldeles inpå Kinas och Ryssland gränser genom baserna i Sydkorea.

Just utvecklingen i Sydkorea är värd att granska lite extra, då det spelar in i den nuvarande krigsretoriken. I svensk media behandlas nyheterna om åtalet mot den avsatte sydkoreanske presidenten och krigsskramlet mot grannen i norr som två skilda nyheter. Men det hänger ihop.

Sydkorea är inte längre endast en vasallstat under USA. Det är en stat med både ekonomiska och militära muskler. Sedan 1950-talet har Sydkorea kunnat växa till sig under USA:s beskydd. Men under 2000-talet har Kina blivit landets viktigaste handelspartner och Kina och Sydkorea har slutit sitt eget frihandelsavtal.

Den geopolitiska kraftmätning som pågår i Asien skapar motsättningar även inom den sydkoreanska borgarklassen. När USA driver på motsättningarna och kräver att länder ska välja sida finns delar inom den sydkoreanska borgarklassen som förespråkar ett närmare samarbete med Kina.

Samtidigt finns en stark och militant sydkoreansk arbetarrörelse och ett brett folkligt missnöje mot den härskande klassen. Krisen nådde sin kokpunkt i slutet av förra året efter att en härva av ekonomisk och politisk korruption avslöjats kring president Park. Korruptionsskandalen innefattar en religiös tokstolle i presidentens närhet, som för tankarna till Rasputin och den ryska tsarismens fall för 100 år sedan.

Det finns med andra ord ett starkt inhemskt intresse från den USA-lojala delen av den sydkoreanska borgarklassen av att skapa ökade militära spänningar. Yttre fiender är ett bra verktyg för härskare som känner att marken darrar under deras fötter.

Krigsmullret som omger den koreanska halvön har som synes många bottnar. Krigsretorik ska alltid tas med stora nypor salt. Förekomsten av kärnvapen har en nedkylande effekt även på de mest hetlevrade krigshökar. Härskarna i Seoul, Tokyo, Beijing eller Washington önskar inte kärnvapenkrig och detta gäller än mindre Pyongyang som i 64 år sträckt ut sin hand för fred och försoning.

Som den förre USA-presidenten Jimmy Carter skrev i Washington Post för några år sedan: ”Pyongyang har skickat ett konsekvent meddelande att genom direkta förhandlingar med USA, så är man redo att sluta ett avtal om att avsluta sitt nukleära program, sätta dessa under IAEA:s inspektion och sluta ett permanent fredsavtal att ersätta det ’tillfälliga’ vapenstilleståndsavtalet från 1953”.

Dessvärre ser det inte ut som om Donald Trumps presidentstab kommer att besvara denna fråga positivt.