Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kvinnan och kapitalismen

”De kvinnliga cheferna i kommuner och landsting blir allt fler och får oftare högre lön än sina manliga kollegor”, konstaterar Dagens Samhälle (16/2 2006).



Den manlige chefen tjänar fortfarande något mer än den kvinnliga, i genomsnitt 42.000 kronor per månad jämfört med 41.500 kronor. Men vad gäller ekonomichefer och skolchefer har kvinnorna passerat männen i lönehänseende.
Kvinnliga chefer i det offentliga är alltså idag i full färd med att förverkliga kravet på lika lön för likvärdigt arbete.

Vilket naturligtvis är rätt. Det är oacceptabelt att någon skall ha lägre lön på grund av sitt kön.

Men förverkligandet gäller bara för egen del. För samtidigt som de kvinnliga cheferna uppnått jämställdhet på löneområdet, så består löneskillnaderna mellan kvinnor och män i samhället som helhet. Vilket inte minst beror på det skamligt låga lönerna för det huvudsakligen kvinnliga fotfolket i de offentliga verksamheter som de kvinnliga cheferna basar över.

Detta säger något viktigt.

Visst skall chefslöner vara jämställda. Visst är det bra att Sverige har världens mest jämställda regering. Men i kampen för jämställdhet i samhället som helhet betyder dessa framsteg i överheten mycket lite om ens någonting.

Den stora jämställdhetsfrågan vad gäller arbetsmarknaden handlar inte om chefers löner, och då rakt inte om antalet kvinnor i börsbolagens styrelser, utan om en samhällsordning och en politik som systematiskt  och strukturellt hänvisar kvinnor till underbetalda och numera också till alltmer osäkra jobb.

För så är det. Sverige av idag har faktiskt världens mest segregerade arbetsmarknad. Flertalet kvinnor arbetar i offentlig sektor eller i privat tjänstesektor, där lönerna är lägre och anställningarna mer osäkra än i de sektorer som lika markant domineras av män. Lönediskrimineringen handlar inte i första hand om att kvinnor och män med samma jobb har olika lön, även om en sådan diskriminering finns och måste bekämpas. Utan om att traditionellt kvinnligt arbete värderas lägre än traditionellt manligt. 

Man kan diskutera vad denna uppdelning beror på. Varvid de traditionella könsrollerna lär ha stor betydelse. Man kan också diskutera varför vård av sjuka och gamla värderas lägre än produktion av till exempel bilar. Varvid möjligheten till profitgivande produktivitetshöjningar lär spela stor roll. Det är inte lätt att ersätta en undersköterska med en maskin. Men denna typ av diskussioner riskerar att bli planetariska. För oavsett orsak finns det möjlighet att ingripa mot de strukturella förhållanden som systematiskt undervärderar arbetet i de sektorer som domineras av kvinnor.
 
Så har världens mest jämställda regering och världens mest jämställda riksdag möjlighet att ingripa, ty vad gäller arbetsmarknaden handlar undervärderingen inte minst om den offentliga sektor som regering och riksdag i sista hand basar över. Mer pengar till offentlig sektor är ett jämställdhetskrav.

Inför internationella kvinnodagen 8 mars vill vi kommunister framhålla detta som det viktigaste jämställdhetskravet. Inte för att vi blundar för andra förhållande som drabbar kvinnor, som det sexuella förtrycket, utan för att vi ser rätten till arbete och en lön att leva på som själva förutsättningen för jämställdhet. Dessutom placerar detta krav in den breda kvinnokampen i det större sammanhang där den hör hemma.

Inget ont om jämställda chefslöner, som sagt. Men för vår del vill vi reducera antalet chefer och sänka de kvarvarandes löner, alternativt kraftigt skärpa beskattningen av dem, på det att pengarna istället skall kunna användas till verksamheten.

Den landstingschef som hävdar att det saknas pengar till höjda löner för undersköterskor och andra underbetalda grupper, fnyser vi åt. Chefen må sedan vara kvinna eller man. Det saknas inte pengar i en situation då storföretag och aktieägare håvar in pengar som aldrig förr och då de allra högst betala drar ifrån i löneligan. Det saknas bara vilja att använda de pengar som finns till det som politiker av alla de slag ständigt gapar sig hesa över, inklusive till höjda löner för de grupper som idag är utsatta för en närmast politisk lönediskriminering.

Höj skatten på kapital och höga inkomster, skärp förmögenhetsskatten, höj bolagsskatten - gör vad som helst, men se till att pengarna kommer fram!

Så ser vi på det. Kvinnokampen är en egen kamp. Kvinnor måste själva slåss för jämställda rättigheter. Men den avgörande kvinnokampen är också och samtidigt en del av den större kampen mot en politik som förvisar det stora flertalet kvinnor till en underordnad ställning; är en del av kampen mot högerpolitiken och den sociala nedrustningen.

Den kvinnliga cheferna kan man i detta sammanhang lämna därhän. Liksom de kvinnliga kapitalisterna, sådana som Antonia Ax:son Johnson. Deras klassolidaritet går före deras könssolidaritet. Men det stora flertalet kvinnor både kan och måste förena kvinnokampen med klasskampen.

Jämställdheten kräver kamp mot kapitalismen.

28 februari 2006
Proletären 9, 2006