Låt inte Palmes mördare gå fri

På måndag är det 25 år sedan statsminister Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm och ännu är ingen mördare gripen och fälld. Palmeutredarna lever visserligen i föreställningen att de faktiskt gripit mördaren och att fallet därmed är löst, trots att de inte lyckades få Christer Pettersson fälld, ivrigt uppmuntrade därtill av uppdragsgivare som för allt i världen inte vill vända på stenar som hotar att avslöja det mest obehagliga sanningar.

Mordutredningen är därför i praktiken nedlagd, till glädje för den mördare som med all sannolikhet fortfarande är i livet och för övriga deltagare i den komplott som med lika stor sannolikhet låg bakom mordet.

Man kan tycka att 25 års utredande är nog, att det är lika bra att lägga ner en utredning som uppenbarligen är och har varit totalt inkompetent. Men det är en farlig och förhastad slutsats.

Ingen stat med självaktning kan lämna ett statsministermord olöst, särskilt inte en stat som betraktar sig själv som demokratisk. Signalen är otvetydig. De krafter i samhället som ogillar en demokratiskt utsedd statsminister kan utan större risk ta honom eller henne av daga, om de bara är tillräckligt väl organiserade och har beskyddare tillräckligt högt upp i samhällspyramiden.

Därför är ett statsministermord något mer än det brutalaste av övergrepp mot en människa. Det är också ett övergrepp på demokratin. Att avskriva ett statsministermord är att gå icke-demokratiska krafter tillhanda.

Till detta kommer att det aldrig bedrivits en mordutredning värd namnet. Från det att Hans Holmér på underliga vägar utsåg sig själv till högste chef för utredningen, med villospåret PKK som enda fokus, över framplockandet av Christer Pettersson som skymmande syndabock, har utredarna medvetet och konsekvent undvikit det mest rimliga spåret – att ett statsministermord som regel begås av politiska skäl och av krafter som står i motsättning till statsministerns politik och agenda.

Detta borde från början varit den självklara utgångspunkten i utredningen: Vilka politiska krafter, nationellt och internationellt, hade intresse av att röja undan Olof Palme och agerade någon av dessa krafter på något synbart sett i samband med mordet?

Men just denna fråga har utredarna skytt som pesten, beordrade därtill av en maktelit som märkligt nog inkluderar det parti som Palme var ordförande för. Det politiska spåret var från första stund tabu, bortsett från hjärnspöket PKK. För att en sådan lösning skulle skapa politisk oreda.

Detta för oss genast till polisspåret, som Proletären drivit ända sedan våren 1986. Att det inför mordet förekom en hatisk stämning mot Palme bland högerextrema poliser och militärer är väl belagt. I de kretsarna sågs Palme som en medlöpare till Sovjetunionen och rentav som en sovjetisk agent, farlig för Sverige.

Här finns ett motiv, här finns människor med tillgång till vapen och här finns otaliga rapporter om poliser som uppträtt märkligt på och i närheten av mordplatsen. Men ändå är polisspåret inte utrett. Några poliser är visserligen hörda, men mest upplysningsvis och utan avsikt att blottlägga ett eventuellt sammanhang, en linje som går igen i de statliga kommissioner som därefter granskat och på beställning avskrivit polisspåret.

Att lägga ner Palmeutredningen innan polisspåret är i grunden utrett är att låta en högst tänkbar mördare komma undan.

Glädjande nog har polisprofessorn Leif GW Persson sent omsider anslutit sig till Proletärens ståndpunkt. Från att från början ha avvisat polisspåret som fria fantasier menar Persson numera att ”någon person med bakgrund inom polisen eller militären beställt och genomfört mordet” (AB 21/2).

Vi tar tacksamt emot och hoppas att Perssons mediala genomslagskraft förhindrar planerna på att lägga ner Palmeutredningen och avskriva mordet som ouppklarat.

Det finns politisk dynamit i Palmeutredningen, om den bara drivs seriöst och utan politiska skygglappar. Kan rentav en moderat riksdagsman vara inblandad?

Vår uppfattning är klar. Palmeutredningen bör inte bara drivas vidare utan den måste framförallt inledas på allvar.