Låt Libyen välja sin egen väg

I Libyen råder nu fullt inbördeskrig. Gaddafiregimen kontrollerar huvudstaden Tripoli och de västra delarna av kustlandet, medan motståndskrafter av olika slag tagit kontroll över de östra delarna.

Kampen är blodig, som i alla krig. Människor dör, också civila, och än fler flyr för sina liv. Man kan bara hoppas att kriget blir kortvarigt och att en uppgörelse mellan de stridande kommer till stånd, en uppgörelse som måste inkludera att Muammar Gaddafi lämnar makten. Genom de blodiga angreppen på sitt eget folk har Gaddafi förverkat den legitimitet han en gång hade.

Med detta sagt kan man inte annat än kväljas över västvärldens bottenlösa hyckleri. Samma Gaddafi som för bara några veckor sedan var västvärldens bäste vän och handelspartner har i ett huj förvandlats till en skurk av samma storlek som på sin tid Saddam Hussein.

Demoniseringen följer samma mönster. Gaddafi anklagas inte bara för vad han gjort, som om inte det vore nog, utan anklagelseakten byggs på med skrönor och rena påhitt, allt för att bana väg för en imperialistisk intervention i ett land som är för viktigt för att få tillstånd att välja sin egen väg.

Detta är demoniseringens verkliga drivkraft. USA och EU togs på sängen av den plötsliga folkresningen i Libyen, varför imperialismens strateger i nuläget inte vet var de har de disparata motståndskrafterna. Eller för den delen de mindre komprometterade delarna av Gaddafis regim. Finns det någon inhemsk kraft att bygga en ny västvänlig regim på?

Eller måste en sådan installeras genom imperialistisk intervention, som i Irak och Afghanistan?
Så står frågan och därför förbereder imperialismen nu en intervention. För säkerhets skull.

FN har redan beslutat om sanktioner mot Gaddafiregimen och just nu diskuterar Nato att inrätta en flygförbudszon över Libyen, ivrigt understött av Saudiarabien och de andra diktaturerna kring Persiska viken. USA talar också om möjligheten att via Saudiarabien föra in vapen till oppositionen. Visst är det lustigt. En diktatur skall användas som bas för kampen mot diktaturen.

En flygförbudszon kan synas rimlig i en situation då bara Gaddafiregimen förfogar över flygvapen och då ryktet säger att detta flygvapen sätts in också mot civila. Enligt retoriken en uppoffrande humanitär insats, för säkerhets skull hänvisad till Nato, då FN:s säkerhetsråd med stor sannolikhet skulle säga nej.

Men stopp ett tag! Vad med Gaza? Om påstådda flygangrepp mot civila är skäl nog för en internationell flygförbudszon över Libyen, så borde väl en sådan för länge sedan ha installerats över Gaza, där Israel ständigt bombar civila mål? Minns det fruktansvärda kriget för två år sedan, då mer än 1300 människor miste livet i de mest bestialiska bombningar. Är dessa liv mindre värda?

Eller vad med Irak, där marionettregimens styrkor så sent som 25 februari sköt ihjäl 29 människor och grep trehundra – för att de demonstrerade för jobb och bättre sociala villkor. Varför så tyst om dem?

Eller vad med Afghanistan, där 65 människor dog i mitten av februari i en av Natos alla rutinmässiga bombningar av civila mål, varav 30 barn, eller vad med norra Pakistan, där Nato sedan flera år bedriver ett fullskaligt bombkrig mot byar som betraktas som talibanfästen?

Vi säger inte detta för att urskulda ett enda flygangrepp mot civila i Libyen. Angrepp på civila är ett krigsbrott; vi säger det bara för att blottlägga hyckleriet bakom västvärldens humanitära mission i Libyen. Talet om en flygförbudszon över Libyen utgör en imperialistisk maktdemonstration, som om det förverkligas innebär en ren krigsförklaring. Humaniteten är bara en hycklande förevändning. Vi säger åter Gaza, det räcker.

I Washington råder som sagt förvirring. Så rapporterar Los Angeles Times (2/3) att USA inte har den blekaste aning om vem som leder motståndet, om någon gör det, vilket skapar frustration och osäkerhet. Finns det någon häst att satsa på?

Vi vet ännu mindre om motståndets fysionomi, bara att det är mångfasetterat och innehåller många olika krafter, alltifrån demokratikämpar och avhoppade militärer över islamister till rena klanhövdingar.

Men ett vet vi. Det är det libyska folkets sak att självt avgöra sin egen framtid, utan inblandning från en västvärld som alltid har egna maktintressen som bevekelsegrund för inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Det är omöjligt att säga var den nordafrikanska upprorsrörelsen landar, men givet av dess spontana karaktär skall förhoppningarna inte förstoras. Härskare kan störtas i uppror som dessa, men härskande klasser landar som regel på fötterna.

Detta konstaterande förtar inte storheten i det som sker. Det till synes stabila rasar samma, såsom det är förblir det ej. Revolutionen är förändringens kraft i vår samtid.
De härskande klasserna må fortsatt darra!