Ledaren: Asfaltkartellen aktualiserar Marx

Skanskas amerikanske vd Stuart E Graham tvår sina händer: Detta hände för länge sedan, före min tid, har inget med Skanskas företags-kultur att göra.

Det hela är minst sagt patetiskt. Må vara att asfaltskartellen avslöjades före det att Stuart E Graham tillträdde som vd för byggjätten Skanska och att företaget därefter tvingats agera försiktigare vad gäller kartelluppgörelser. Men det fenomen som kartellen representerar utgör inte bara en närvarande del av Skanskas företagskultur, utan fastmer en inbyggd del i kapitalismens sätt att fungera.

Den fria konkurrensen är en myt, är ett tänkt idealtillstånd som inte existerar i den kapitalistiska verkligheten. Kapitalismen strävar tvärtom efter monopol och monopolpriser, i vederbörliga fall genom att storföretag delar upp marknaden mellan sig, som i fallet med den svenska asfaltskartellen.

Scenariot är känt. Skanska, NCC och Peab delade upp den svenska asfaltsbeläggningsmarknaden mellan sig för att hålla priset uppe och svindlade därmed Vägverket och ett antal kommuner på åtminstone 1,6 miljarder kronor, ironiskt nog i samarbete med Vägverkets eget produktionsbolag, där direktörerna alltså svindlade sin egen huvudman, förmodligen till god förtjänst för egen del.

Kartelluppgörelsen gav priser på i genomsnitt 20-25 procent över marknadspris, pengar som stals från skattebetalarna för att överföras till byggjättarnas aktieägare.

Asfaltskartellen avslöjades av några samvetsömma insiders och efter sex års utredande har nu Skanska, NCC, Peab, Vägverket Produktion och ytterligare några bolag dömts att betala skadestånd för otillåtet pris- och marknadssamarbete. Men tro inte att skattebetalarna får det stulna åter, så fungerar inte lagen under kapitalismen. Det sammanlagda skadeståndet landade istället på 460 miljoner kronor. Aktieägarna kan alltså fortsatt njuta av att ha roffat skattbetalarna på gott och väl en miljard. Om nu den summan räcker. Åtalet gällde bara den kända delen av asfaltskartellens verksamhet.

Man kan naturligtvis förfasa sig över en tandlös lag, över en lag som ser mellan fingrarna på stöld från skattebetalare och konsumenter. Givetvis bör lagstiftningen skärpas och inkludera också långa fängelsestraff för de ansvariga. Stöld är stöld även om den begås i flotta sammanträdesrum.

Men viktigare är att asfaltskartellen bara är toppen på ett isberg. Koncentration och centralisation är en inbyggd del i kapitalismens sätt att fungera. De stora slår ut de små. Ur den fria konkurrens som Mats Odell och andra strutsar drömmer om, så stiger monopol och karteller och med dem marknadsuppdelning och monopolpriser.

Asfaltskartellen är ett typexempel. Men fenomenet är lika tydligt på den avreglerade elmarknaden, som givit oligopolet Vattenfall, Fortum och Eon, eller för den delen inom detaljhandeln, där ICA och Hemköp i gott samarbete kan svindla konsumenterna via kraftiga överpriser, eller inom bensinhandeln. För att bara ta ytterligare två exempel.

Det hela är som sagt patetiskt. Marknadsfundamentalisterna förfasar sig över diverse statliga monopol, men om de inte är blinda, vilket de som regel inte är, möjligtvis med Mats Odell som strutslikt undantag, så gör de det i fullt medvetande om att alternativet inte är en icke existerande fri konkurrens, utan privata monopol.

Det ivriga talet om marknadsekonomins välsignelser syftar inte till att införa fri konkurrens, utan till att överföra ägande och makt från det offentliga till de privata monopolkapitalet.

Det ligger ett ödets ironi i detta. Aldrig någonsin har det talats så mycket och så högljutt om fri konkurrens, som idag. Och aldrig någonsin har kapitalismen befunnit så långt borta från den fria konkurrensen, som idag. Vet till exempel att 40 procent av världshandeln i själva verket är interhandel inom de multinationella storföretagen, bortom allt vad fri konkurrens heter.

De multinationella storföretagen är i själva verket gigantiska planekonomier, så minutiöst organiserade att en sovjetisk planeringsbyråkrat skulle blivit grön av avund om han fått möjlighet att studera dem. På annat sätt kan storföretagen inte fungera. Den påbjudna fria konkurrensen är bara en fetisch. Inom storföretagen gäller organisation och planering och mellan dem gäller marknadsuppdelning och kartellsamarbete.

Lösningen på detta problem påvisades redan av Karl Marx. När produktionen blir alltmer samhällelig till sina karaktär, när den drar in allt fler människor i en allt större produktionskedja, så måste också ägandet församhälleligas, annars förtvinar samhället av en alltmer hänsynslös exploatering.

Asfaltskartellen aktualiserar Marx. Den som drömmer om fri konkurrens, kan låta hoppet fara. Framtidens lösning är samhällsägd och planerad behovsproduktion.

Ledaren 11 juli
Proletären nr 28, 2007