Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ledaren: Förlamande kapitalism


Det fanns en tid då idrotten symboliserade rent spel och kamratskap. Ideologiskt stod också idrotten, särskilt då lagsporterna, i samklang med den växande arbetarklassens intressen. Arbetarrörelsen och idrottsrörelsen bidrog båda starkt till arbetarungdomens fostran och insikt om värdet av kollektivt uppträdande.

Utom ett fåtal idrottsnostalgiker inser alla att denna tid sedan längesedan är förbi. Idrottsrörelsen, liksom för övrigt den reformistiska delen av arbetarrörelsen, har anammat kapitalismens spelregler.

Visst lever ännu breddidrotten i de djupa folklagren i enlighet med Proletären FF:s motto "Idrott åt alla". Men allt massmedialt fokus ligger på elitidrotten som i takt med nyliberalismens triumftåg världen över blivit en integrerad del av kapitalismen enligt principen att allt och alla kan köpas för pengar.

I takt med televisionens snabba kommersialisering har idrotten fått formen av moderna gladiatorspel där allt fokus ligger på stjärnorna. Liksom i samhället i övrigt har kollektivismen tvingats ge vika för en naken individualism. Reklamintäkterna är gigantiska och stjärnorna blir stenrika.

Fotbollsspelaren Fredrik Ljungbergs nya kontrakt med West Ham ger honom en inkomst på 1,4 miljoner kronor per vecka. Småpotatis jämfört med David Beckham som får 1 miljon kronor om dagen i fem år av Los Angeles Galaxy att läggas till hans förmögenhet på 1,5 miljarder kronor. Lägg därtill att Beckham har mångmiljonkontrakt med Adidas, parfymjätten Coti, Pepsi och Motorola, som snart lanserar en Beckham-mobil.

Sådan är den moderna idrottens logik att den stenrike David Beckham får procent på varje fotboll som unga arbetartjejer och -killar köper av märket Adidas.

Med de växande pengarna växer fusket och dopningen. I sommar illustrerat inom friidrotten och särskilt cykelsporten. I Tour de France avslöjades kazaken Alexander Vinokurov med bloddopning efter segern på måndagens dagsetapp. Men tävlingsledningen lät ledande dansken Michael Rasmussen cykla vidare trots att han smitit från fyra dopingkontroller och därför borde varit diskad.

På onsdagskvällen petas Rasmussen ur tävlingen av sitt eget lag. Samtidigt avslöjas italienaren Christian Moreni med testosteron i kroppen. Samma morgon hade Moreni deltagit i en demonstration mot dopning!

Det är sex år sedan en svensk cyklist avslöjades i en dopningskontroll men ändå har svensk cykelsport stora rekryteringsproblem.

 "Vi närmar oss dödsstöten för cykelsporten" säger en bedrövad förbundsordförande Anders Björklund till Svenska Dagbladet. Sponsorerna sviker men värre är att föräldrar inte vill skicka sina barn till cykelklubbar väl medvetna om tävlingshetsens yttersta konsekvenser. Konsekvenser som för Svenska Cykeförbundet är så stora att förbundsordförande Anders Björklund bara ser en utväg: "Det bästa vore om sponsorerna drog sig tillbaka. Då skulle pengarna inte styra, och det skulle inte finnas något att dopa sig för."

Naturligtvis bara en önskedröm så länge idrotten accepterar att leva i symbios med kapitalismens lagar. Men Anders Björklunds slutsats är den enda logiska när de stora sponsorpengar som idrottens ledare sett som framtidsinvesteringar har blivit den kollektiva rörelsens kvarnsten.
För att bestå och utvecklas måste idrottsrörelsen bryta sig ur kapitalismens förlamande grepp. Vilket för övrig gäller för all samhällelig verksamhet.

25 juli 2007
Proletären 30, 2007