Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ledaren: Kvinnokamp – klasskamp


Lagom till internationella kvinnodagen presenterar Kommunistiska Partiet ett program för bra jobb åt alla. Vi kallar det en arbetarlinje. För att programmet utgår från högerregeringens klasspolitik och har som ambition att formulera ett arbetaralternativ till den.

Men det är också och samtidigt ett kvinnokampsprogram. För att flertalet kvinnor har intresse av att högerns politik bekämpas, inte bara som arbetare utan också som kvinnor.

Nu är det 8 mars och vi skall därför fokusera på denna aspekt.

Högerns s.k. jobbpolitik har som mål att dumpa övertalig arbetskraft i en extremt lågavlönad, privat tjänstesektor, som med skatte-
subvention skall serva överklassen med ett ännu mer bekvämt liv.

Man behöver inte vara särskilt slug för att begripa vilka som löper störst risk att hamna i denna låglönesektor. Först på tur står naturligtvis invandrarna, som utgör våra dagars primära reservarbetskraft och som redan idag hänvisas till de sämsta och lägst betalda jobben. Men därefter kommer kvinnorna. För att också kvinnorna redan idag är missgynnade på arbetsmarknaden och inte minst för att högerns mål är att den privata tjänstesektorn över tid och till stora delar skall ersätta den offentlig sektorn, som idag är kvinnors största arbetsmarknad.

Man skall inte generalisera och man skall inte måla fan på väggen. Men om högern lyckas förverkliga sin våta dröm om ett brett och billigt utbud av överklassnära tjänster, så lär det finnas fler kvinnliga än manliga pigor. För att bara ta ett övertydligt exempel.

Detta med offentlig sektor är viktigt. Offentlig sektor utgör inte bara kvinnors största arbetsmarknad, utan också ett första steg mot att samhället tar över det oavlönade hemarbetet. Som traditionellt varit och som i huvudsak fortfarande är oavlönat kvinnoarbete.

Sätt in detta i högerpolitikens perspektiv. Vad händer om allt större delar av omsorgen privatiseras och om delar av den läggs över på det som Maud Olofsson kallar hushållsnära och vi överklassnära tjänster? Kommer den redan stympade hemtjänsten överhuvudtaget att finnas kvar?

Ett är säkert. När marknaden styr kan de som har råd köpa sig önskad service och bekvämlighet. Medan de som inte har råd får stå för jobbet själva. Om åldriga arbetarföräldrar inte får hjälp med matlagning och städning, så får döttrar eller rentav svärdöttrar rycka in, om inte i nio fall av tio så i de allra flesta fall. Så ser jämställdheten fortfarande ut i Sverige.

Så ser det dubbla hotet ut. Strypsnaran kring offentlig sektor gör att redan lågavlönade kvinnor riskerar att förvisas till högerns nya låglönesektor. Samtidigt som de åläggs ännu mer oavlönat hemarbete.

Det finns absolut ingen anledning att acceptera en sådan utveckling, inte för arbetare och inte för det stora flertalet kvinnor. Må vara att Maud Olofsson gärna vill ha en lågavlönad piga, men vem vill vara piga åt Maud Olofsson?

Dessbättre behöver vi heller inte acceptera högerns våta dröm. För att det finns ett alternativ att enas och kämpa för. 

Som 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Kravet på en generell arbetstidsförkortning är ett sysselsättningskrav – om nu inte jobben räcker åt alla, så låt oss då dela på det jobb som finns. Att samhället inte har råd med en sådan arbetstidsförkortning är bara nonsens. Den är inarbetad för länge sedan.

Med kravet på en arbetstidsförkortning är också ett jämställdhetskrav. För att många kvinnor redan idag påtvingas deltider och för att de påtvingade deltiderna bidrar till att konservera en ojämnställd fördelning av hemarbetet. 6 timmars arbetsdag för alla ger åtminstone förutsättningar för ökad jämställdhet och därtill ett bättre liv för människor som idag utnyttjas till bristningsgränsen i ett alltmer exploaterande arbetsliv. Ett krav att slåss för. Av många goda skäl.

Lika givet är att kräva nyanställningar i offentlig sektor. Har överklassen råd att finansiera en privat tjänstesektor, vilket den uppenbarligen anses ha, så har den råd att finansiera nya jobb i det offentliga. Den handlar bara om hur och av vem pengarna disponeras. Ta in dem som skatt och det går att förbättra och bygga ut den offentliga välfärden, fördelad efter behov och med bra lön för hårt arbetande personal.

Också detta är ett klasskrav. Offentlig sektor handlar om rättvis fördelning, om att de som har störst behov skall ha företräde till välfärdstjänsterna, inte de med störst plånbok, som är marknadens älsklingsbarn. Med det är också ett kvinnokrav. För att kvinnorna förlorar mest på den återprivatisering av oavlönat hemarbete som nedskärningarna i det offentliga innebär och för att det är deras jobb som riskerar att flyttas över i en ännu mer lågavlönad sektor.

Så glider klasskampen och kvinnokampen samman i ett gemensamt intresse. Av förkortad arbetstid och en utbyggd offentlig välfärdssektor. Kvinnokamp – klasskamp, brukar det heta på 8 mars. En högst aktuell kombination.

4 mars 2008
Proletären 10, 2008