Ledaren: Mot högern – för rättvisa och solidaritet!

Vi har nu genomlidit ett år med regeringen Reinfeldt. Vilket varit ett förskräckligt år, inte för att regeringen Reinfeldt representerar någon avgörande politisk kursändring, högerpolitik har vi levt med länge,  utan för att Reinfeldt & Co öppet och cyniskt säger det som tidigare var tabubelagt.

• Vi skall ha ökade klassklyftor. För att ökade klassklyftor är bra.

• Arbetslösa och sjuka skall leva på svältgränsen. För att det skall löna sig att arbeta på den uslaste lön.

• Statliga företag skall säljas. För att staten inte skall äga företag.

• Offentlig sektor skall skäras ner och privatiseras. För att vi själva skall få välja den välfärd vi har råd att betala för.
 
Den cyniska öppenheten är ny. Men inte fenomenen som sådana. De hittills största skoven vad gäller ökade klassklyftor och social nedrustningen skedde under 1990-talet. Under socialdemokratiskt fögderi.

Ändå finns det anledning att tala om den sk jobbpolitiken som ett systemskifte. Svensk arbetsmarknadspolitik har tidigare haft som linje att styra arbetskraft från lågproduktiva till högproduktiva sektorer. Det var tanken bakom den solidariska lönepolitiken och det är tanken bakom arbetsgivaravgifternas konstruktion.

Det är en politik som idag nått vägs ände. Kapitalismen har inte behov av all tillgänglig arbetskraft. Varvid Mona Sahlin kan tala sig hes om att ”konkurrera med kunskap”. Jobben blir inte fler för det.

Högerregeringen gör tvärtom. Den vill återupprätta en lågproduktiv servicesektor. Genom sänkta arbetsgivaravgifter och skattesubventionerade hushållstjänster och genom skattesänkningar för de redan rika. I syfte att skapa köpkraftiga efterfrågan i den nya servicesektorn. För att sedan driva arbetskraft till denna lågproduktiva och med nödvändighet lågavlönade sektor. Genom sänkta ersättningsnivåer och försämrade villkor i a-kassa och sjukförsäkring.

Tveklöst ett systemskifte, ett systemskifte som kommer att ge Sverige arbetande fattiga, som i USA. De rika skall bli rikare och de fattigare ännu fattigare. På det att de förra skall få råd att anställa de senare som tjänstefolk. Se där kärnan i högerns skjobbpolitik. 

Sossarnas arbetsmarknadspolitik har för länge sedan passerat sitt bäst före-datum. Vilket är orsaken till sossefiaskot i kampen för jobben. Mona Sahlin försöker trippa baklänges in i framtiden.  

Men det finns ett alternativ till högerns djupt cyniska jobbpolitik. Istället för att förse överklassen med tjänstefolk, så låt oss dela på jobben. Genom att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Pengarna finns. Om vi höjer skatterna för de rika istället för att sänka dem.

Att inte se detta alternativ gör socialdemokratin blind och visionslös.

Högerregeringen har mycket målmedvetet genomfört den politik högeralliansen gick till val på. Göran Hägglund lovade visserligen mer än vad han kunde hålla vad gäller fastighetsskatten, men att anklaga regeringen för svek är att skjuta vid sidan av målet. Problemet är snarare att högeralliansen så snabbt lyckats genomföra så många av sina vallöften.

Likväl faller opinionssiffrorna. Vilket visar att högeralliansens valseger bars fram av en negativ opinion. En majoritet väljare röstade inte för den politik man nu tar avstånd. Utan mot Göran Persson.

Opinionssiffror bekämpar dock ingen höger. För att stoppa högern krävs hårdare tag än pekpinnar i opinionsmätningar, krävs mobilisering och protest på arbetsplatser och på gator och torg. Att vänta till valet 2010 duger absolut inte. För att det är för långt till 2010. Och för att det utan mobilisering och protest inte kommer att finnas något alternativ i valet 2010.

Ett parlamentariskt vänsteralternativ kan bara bäras fram av ett utomparlamentariskt.

I det perspektivet kan man lockas att se dystert på högerregeringens första år. Visst var förra höstens protester mot försämringarna i a-kassan positiva. Men i det stora hela har protesterna mot högerregeringen inte alls varit vad de borde vara. Högerregeringen styr och ställer i stort sett som den vill, utan vare sig parlamentarisk eller utomparlamentarisk opposition.

Det finns dock ingen anledning att förtvivla. En majoritet svenskar vill inte ha ökade klassklyftor och vill inte att välfärden skall fördelas efter betalningsförmåga. I folkdjupet finns en djupt rotad känsla för rättvisa och solidaritet, som det gäller att mobilisera och manifestera så brett som möjligt och i så många sammanhang som möjligt.

Högern kan stoppas. Om alla som motsätter sig högerpolitiken drar sina strån till stacken. Ingen strid är för liten om den verkar i den stora stridens riktning. Så låt oss sätta igång. Var och en för sig och alla tillsammans. Mot högern - för rättvisa och solidaritet.

23 oktober 2007
Proletären 43, 2007