Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ledaren: Ohly gör rent hus med EU-moståndet


”Partiprogrammet och verkligheten är inte riktigt samma sak”, säger Lars Ohly i Rapport. Varpå partiprogrammets verklighetsfrånvända krav på ett EU-utträde utan prut får ge vika för den rödgröna verklighetens EU-positiva sossepolitik.

Saltomortalen är hissnade och principlösheten bottenlös. På mindre än ett halvår har Vänsterpartiet gjort rent hus med EU-motståndet och det utan diskussion bland medlemmarna. Helt plötsligt är EU inte längre en odemokratisk, nyliberal skapelse, tillkommen enkom för att stärka kapitalet på arbetets bekostnad,  utan EU utgör ”en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.

Smaka på formuleringen! Visst. Detta är precis vad EU-anhängarna sa inför folkomröstningen 1994 och precis vad de alltsedan dess rabblat för att skyla över EU-medlemskapets konsekvenser.

Det kan synas orättvist att peka ut bara Lars Ohly och Vänsterpartiet som svikare i EU-frågan, eftersom Miljöpartiet genomfört samma svekfulla saltomortal. Men det finns en skillnad. Sedan flera år har Maria Wetterstrand och Peter Eriksson argumenterat för en kursändring i EU-frågan och en medlemsomröstning beslutade sedan om en sådan, helt i enlighet med Miljöpartiets strävan att etablera sig som den välbeställda, EU-positiva medelklassens parti.

Några sådana demokratiska olater ägnar sig inte Ohly och V-ledningen  åt. Istället sopade de EU-frågan under mattan på kongressen i maj – med hänvisning till att programmet inte stod under diskussion – för att nu, bara en dryg månad senare, plötsligt dyka upp som fullfjädrade EU-anhängare. Tala om ett toppstyrt parti.


De vulgära liberalerna, sådana som Carl B Hamilton, vill inte tro på Lars Ohlys omvändelse den här gången heller. Av naturliga skäl. En Ohly som vare sig är kommunist eller EU-motståndare duger inte att skrämma väljare med. Då är det bättre att inbilla sig själv och andra att Ohly är en ulv i fårakläder. Men det är falskt medvetande.

Den sorgliga sanningen är att inget parti i svensk politik genomgått en så snabb och långtgående högerutveckling som Vänsterpartiet. Sedan det rödgröna samarbetet inleddes har Ohly & Co övergivit snart sagt alla vänsterståndpunkter i en närmast manisk strävan att framstå som regeringsdugliga.


Utvecklingen är alls inte förvånansvärd. Sedan många år har Vänsterpartiet idkat dubbelspel. På kongresser och i offentliga sammanhang har vänsterfraserna flödat fritt och storslaget, men bakom skål och vägg i förhandlingar med sossar och andra samarbetspartners, på riksplanet såväl som i kommuner och landsting, har det pragmatiska förvaltandet av kapitalismen varit det som gällt. Ord och handling har inte haft något samband.

Det rödgröna samarbetet har inte satt stopp för dubbelspelet, men det har tvingat fram en större samstämmighet mellan orden och de rödgröna handlingarna. Som rödgrön måste Lars Ohly helt enkelt framträda som den pragmatiska anpassling han är och som han varit under många år, bortom frasradikalismens vackra yta.
I EU-frågan annonserades Vänsterpartiets svek redan i februari, genom uppgörelsen om säkerhetspolitiken, som i de avgörande delarna innehåller samma formuleringar som den nu ingångna uppgörelsen om EU-politiken.

Likväl framstår nu sveket i hela dess vidd. Genom uppgörelsen accepterar Vänsterpartiet rätt av EU-medlemskapet, inte bara som en realitet, vilket Ohly & Co försöker smita undan med, utan som en för framtiden positiv möjlighet. Vänsterpartiet skall nu bygga det röda Europa som sossarna så ivrigt talat om alltsedan EU-medlemskapet aktualiserades i början på 1990-talet, varvid vare sig den lagstiftade högerpolitiken eller det demokratiska underskottet längre utgör några problem.

I kort sammanfattning kan man säga att uppgörelsen innebär en enig samling kring socialdemokratins linje i EU-politiken, inkluderande ett ja till EU som aktiv utrikespolitisk aktör, ett ja till mer överstatlighet vad gäller bland annat rätts- och flyktingpolitik och inte minst ett ja till EU:s militära dimension, inklusive de ömsesidiga försvarsförpliktelser som finns inskrivna i Lissabonfördraget.

 Som sossepolitik innehåller uppgörelsen med självklarhet löften om att förändra och förbättra EU, lika självklart utan att överhuvudtaget diskutera hur detta skall gå till.

”Partiprogrammet och verkligheten är inte samma sak”, sa Lars Ohly. Dagen efter gick Greklands arbetare ut i en ny storstrejk mot den EU-verklighet som driver fram sänkta löner, sänkta pensioner och social nedrustning. Angreppsmålet är den socialdemokratiska regeringen, men också EU, som tillhör nedskärningarnas aktivaste pådrivare. Alltfler greker vill idag lämna både EU och euron.

Lars Ohlys verklighet är inte längre är arbetares verklighet, vare sig i Grekland eller Sverige. Varvid det allra allvarligaste är att Vänsterpartiet svek i riksdagsvalet lämnar fältet fritt för Sverigedemokraternas högerpopulistiska EU-motstånd. 

30 juni 2010
Proletären 26, 2010