Ledaren: Staten, facket och kapitalet
IF Metalls Stefan Löfven är en man med många järn i elden. Så hann Löfven knappt underteckna det usla avtalet med Teknikföretagen, som skriver ut reallönesänkningar för medlemmarna under 2010, förrän han tar armkrok på Marcus Wallenberg i krav på ännu mer pengar till kapitalisterna, denna gång från staten.
På DN-debatt (8/4) kräver firma Wallenberg & Löfven, för dagen döpt till projektet Innovation, statliga pengar till nya rikskapitalfonder, för investeringar i de innovativa företag som enligt herrarna utgör Sveriges framtid.
Så långt kan vi vara med. Utan investeringar stannar Sverige. Men varför skall staten stå för riskkapitalet när de höga vinsterna motiveras med att vinster är bra för investeringarna?
Det hela är mer än lovligt förljuget. Under 2000-talets första decennium har vinsterna i det sk näringslivet slagit alla rekord samtidigt som aktievärdena skjutit i höjden, delvis som ett resultat av att staten ställt hela pensionskapitalet till aktiemarknadens förfogande. Men investeringarna ligger kvar på en historiskt låg nivå för att det privata kapitalet i krisen väljer spekulation framför investeringar.
Ändå hävdar hela flocken av blinda liberaler att vinsterna måste upp för att trygga investeringarna. Inför avtalsrörelsen drog finansminister Borg sitt strå till stacken. Genom det fjärde steget i jobbskatteavdraget, som uttryckligen genomfördes för att säkra timida arbetarkrav och därmed goda vinstnivåer. Stefan Löfventog sedan över genom det usla Metallavtalet, som lika uttryckligen skrevs under för att trygga industrins konkurrenskraft, som är en förskönande omskrivning för industrins vinstnivåer.
På grund av krisen sjönk vinsterna något under 2009. Men bara de större företagen på Stockholmsbörsen delar ändå ut astronomiska summor till aktieägarna, så det går sannerligen inte någon nöd på dem som enligt liberal teori har att sörja för investeringarna. Men trots höga vinster och utdelningar är investeringarna fortsatt historiskt låga.
Det är i denna situation som firma Wallenberg & Löfven kommer med sin innovativa idé. Eftersom det privata kapitalet använder så stora delar av sina pengar till spekulation, eller till investeringar utomlands, så får staten träda in som riskkapitalist.
Man kan förstå bankdirektör Wallenberg. Han riskerar hellre skattebetalarnas pengar än sina egna. Men att fackföreningsledaren Löfven är hjälpkock till denna illaluktande soppa är bedrövligt.
De låga investeringarna är som sagt ett problem. Men det finns en lösning, faktiskt också inom ramen för kapitalismen. Vad är pudelns kärna? Jo, att de gigantiska vinster som Stefan Löfven & Co bjuder företagen på bara till liten del används för investeringar. Merparten går till spekulation, antingen via företagen själva eller via aktieägarna.
Detta visar att det privata kapitalet inte uppfyller den uppgift det har enligt liberal teori. Så sätt då kapitalet under tvångsförvaltning! Genom att driva in en god del av vinsterna till statligt kontrollerade investeringsfonder, att användas för att bygga upp de där innovativa företagen som firma Wallenberg & Löfven talar så vackert om och för att bevara den industri som det privata kapitalet är full färd med att sälja ut eller avveckla.
Skattepengar skall inte förslösas som privat riskkapital, lika lite som våra pensionspengar. Men använd gärna skattepengar till investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och i utbyggd offentlig välfärd – det ger både fler jobb och större rättvisa.
Vi har alls inget emot statligt företagande. Men då skall staten äga och driva utifrån samhällsintresset. Det vore en verklig innovation – i motsats till Stefan Löfvens judasgärning som privatkapitalistisk skatteindrivare.
Ledaren
6 april 2010