Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ledaren: Taggtråd gör inte kärnkraften säker


Bombhögerns Carl B Hamilton ser ut som om den lede ryssen just landstigit  i Roslagen. Men det är bara ett antal Greenpeaceaktivister som tagit sig in på kärnkraftverket i Forsmark, utklädda till solar och vindkraftverk och till tonerna av Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Carl B Hamilton är lika upprörd över sådant ofoga intrång och får medhåll av miljöminister  Andreas Carlgren och oppositionsledaren Mona Sahlin och Svenska Dagbladets ledarsida, som i falsett ropar efter mera taggtråd. Säkerheten på Forsmark är en skandal, är det unisona budskapet.

Vi håller med. Men det beror sannerligen inte på att några maskeradklädda aktivister lyckats klättra över ett staket, utan på att kärnkraften i sig är en säkerhetsskandal.

Det liberala minnet är kort. Må vara att härdsmältorna i Harrisburg och Tjernobyl är förträngda i huvuden som inte vill veta av några invändningar mot kärnkraften, men det är faktiskt bara fyra år sedan, sommaren 2006, som vi så när fick en ödesdiger repris i just Forsmark.

”Det här är den allvarligaste kärnkraftsincidenten sedan Tjernobyl och Harrisburg. Det var ren tur att det inte blev en härdsmälta”, kommenterade Forsmarks förre konstruktionschef Lars-Olov Högberg i Svenska Dagbladet (1/8 2006).

Fyra år senare vill kärnkraftsanhängarna förebygga härdsmältor med taggtråd! För inte kan det väl vara maskeradklädda staketklättrare som utgör det stora säkerhetsproblemet på de svenska kärnkraftverken?


Men tänk om staketklättrarna varit terrorister, ylar Hamilton. Ja, tänk! Vilken skada hade terrorister kunnat åstadkomma om kärnkraften inte varit extremt farlig i sig? Terrorister på svenska kärn-kraftverk är spöken. Medan kärnkraftverken är bomber apterade av kärnkraftskramare som Hamilton. 

Carl B Hamilton utgör ett kapitel för sig. Han och Folkpartiet tillhör de allra ivrigaste anhängarna av utbyggd kärnkraft. Men inte i Iran, för där är kärnkraften jättefarlig, rentav så jättefarlig att Iran utsätts för sanktioner för att man vill bygga kärnkraftverk. Med ivrigt bifall från kärnkraftskramaren Hamilton.

Men Iran vill ju skaffa kärnvapen, invänder vän av ordning. Men det är så här långt bara liberal mytbildning.

Sant är att ett land med kärnkraft har större möjligheter att konstruera kärnvapen än ett land utan, vilket är en av kärnkraftens många risker. Kärnkraft och kärnvapen hänger ihop, i Iran och i alla andra länder, vilket sannerligen är ett säkerhetsproblem. Glöm för all del inte att svenska liberaler var ivriga kärnvapenanhängare så sent som på 1950-talet.

Faktum är att inga av kärnkraftens säkerhetsproblem är lösta. Driften är inte säker, särskilt inte i Sverige, som enligt de internationella systemet för kärnkraftsincidenter, Ines, har flest olyckstillbud i hela världen; avfallsfrågan är inte löst och kopplingen till kärnvapen finns där hela tiden.

Ändå vill regeringen införa en ny kärnkraftslag, som ger kraft-bolagen rätt att bygga nya reaktorer för att ersätta de befintliga, tvärtemot beslutet om avveckling i kärnkraftsomröstningen 1980. Beslutet skall fattas på torsdag med Centerpartiet som monumental svikare.

1978 lämnade Torbjörn Fälldin regeringen för att han inte ville medverka till att ladda nya kärnkraftverk. 2010 laddar Maud Olofsson nya kärnkraftverk för lyckan att fortsatt få vara minister. Det är en saltomortal i opportunismens allra högsta skola, varvid man bara kan hoppas att Olofsson faller så djupt att Centern åker ur riksdagen.  


För vår del håller vi fast vid folkomröstningens resultat och vid Linje 3 budskap om sol, vind och vatten som framtidens säkra och miljövänliga energiformer. Mot kärnkraftens säkerhetsrisker hjälper aldrig så många rullar taggtråd och aldrig så höga murar. Det finns bara en lösning: Avveckla kärnkraften! 

Ledaren 15 juni
Proletären nr 24, 2010