Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ledaren: Vem är det som provocerar vem?

DFR Korea har den senaste tiden utfört ett antal tester med några olika robotsystem, däribland en långdistansmissil. Bushadministrationen tillsammans med den japanska regeringen anklagar därvid Korea för ”provokation”. Att ett av testerna utfördes samma dag som USA på andra sidan Stilla Oceanien firade sin nationaldag anförs som särskilt graverande.



USA och Japan försöker nu i FN:s Säkerhetsråd få igenom en resolution med sanktioner mot DFR Korea. Den japanska regeringen hotar till och med att man, av säkerhetsstrategiska skäl, kan tänka sig att anfalla Korea i ”förebyggande syfte”!

I svenska media talas om ”nordkoreansk provokation” och ”allvarlig skärpning av det säkerhetspolitiska läget”. Detta slags ”analys” visar enbart att reportrarna är duktiga på att återge vad som står i uttalandena från Washington och Tokyo.  Men vari består ”provokationen” eller ”skärpningen”? Där blir de svaret skyldiga.

Låt oss därför först och främst slå fast, att DFR Korea med sina tester inte bryter mot några internationella överenskommelser, konventioner, lagar eller traktat. Inte gör något i strid med folkrätten eller FN-stadgan. Man begår alltså ingen otillåten handling. Lika litet som Indien, som också testsköt ett antal av sina missiler den gångna veckan.

Påståenden om provokation och skärpning av det politiska säkerhetsläget är helt enkelt del av USA:s propaganda. Ty vari ligger det provokativa i att genomföra helt legitima tester för nationellt försvar? Ni skulle förvarnat oss, säger USA:s utrikesminister Condoleeza Rice. Men varför skulle det åligga DFR Korea att ”förvarna” om sina tester? USA som för bara några månader sedan deklarerade att man avser att ”skjuta ned varje missil som Nordkorea testar”. Är inte det provocerande?

När har för övrigt USA någonsin förvarnat DFR Korea inför sina många militära övningar med otillåtna intrång och testskjutningar i vattnen utanför Korea?
DFR Korea förklarade för ett och ett halvt år sedan (mars 2005) att moratoriet för testskjutning av långdistansrobotar upphört att gälla. Det sades ifrån redan när detta moratorium trädde i kraft 1999 att det var giltigt endast så länge en dialog mellan USA och DFR Korea pågick. Det var Korea som på detta sätt tog initiativet för att minska spänningen i regionen. Me1n de överenskommelser som då  träffades med Clinton, har Bushadministrationen övergett. Istället kallade George W Bush DFR Korea för en av ”ondskans axelmakter” och har vid upprepade tillfällen hotat med att angripa Korea.

Det är inte Koreas ansvar att det fortfarande råder krigstillstånd sedan 1950-talets Koreakrig. Vad DFR Korea begär är en säkerhetsgaranti från USA, och därmed öppnas vägen till fred på den koreanska halvön. Detta är ett nationellt intresse i både de koreanska nationerna. Detta har utvecklingen ända sedan ”solskensuppgörelsen” mellan Syd och Nord sommaren 2000 bekräftat.

De små steg mot fredlig återförening som ägt rum de senaste åren, ses med stort ogillande i Washington. USA vill till varje pris förhindra att koreanerna självständigt löser denna fråga.  Därför avvisar också den sydkoreanska regeringen bestämt de amerikanska och japanska regeringarnas aggressiva hållning. I Söul fruktar man lika mycket som i Pyongyang vad USA:ss och Japans politik kan leda till.

DFR Korea står fast vid sin önskan om fortsatta samtal för att på den vägen lösa konflikten och gå fram mot en fred och återförening. Ett första steg är att avveckla alla kärnvapen på den koreanska halvön – att avnuklearisera den som frasen lyder. Såsom DFR Korea förband sig vid 6-sexpartssamtalen den 19 september förra året och som man står fast vid.

Men Korea kommer inte att ge efter för imperialistiskt hot eller utpressning. Uttalanden om man är beredd att försvara sitt land med all kraft om USA anfaller, skall tas på största allvar.

Därför är det dubbelt viktigt att de diplomatiska steg som tas inte låter sig styras av USAs och Japans krigspropaganda. Utan att andra länder avvisar det som utgör det verkligt provokativa i nuläget: hotet om ”förebyggande anfall”.

12 juli 2006
Proletären 28, 2006