Leve den vilda strejken!

Man skall inte dra för stora växlar på en enskild
kampyttring. Och man skall inte låta sig förföras av historiska
paralleller. Vad det blir av den vilda strejken i Malmfälten låter vi
vara osagt.



Men det är ändå upplyftande att en arbetargrupp tar till det främsta
vapen som står arbetarklassen till buds. För att enigt och gemensamt
hävda ett väl förankrat och högst rimligt krav. 4.000 kronor mer i
månaden är sannerligen inte för mycket begärt av ett arbetarkollektiv
som i fjol slet ihop 1.810.000 kronor per anställd i vinst till
företaget.



Att det är just gruvarbetarna som återigen tar till den vilda strejken
kommer inte som en överraskning. Gruvarbetarna har inte bara stolta
kamptraditioner, de har tidigare mullrat i avtalsrörelsen. Men
framförallt har de övergivits av det fackförbund de tvingats in i.
Gruvdelegationen  sa nej till IF Metalls avtal. Men IF Metalls
förhandlare skrev under ändå och påtvingade därmed gruvarbetarna ett
uselt avtal och ett treårigt strejkförbud. Mot deras uttalade
vilja. 



Kanske trodde Stefan Löfven & Co att statliga LKAB skulle bjuda
till lite extra i de lokala förhandlingarna. För arbetsfredens skull
och för att säkra det gigantiska vinstflödet. Men kapitalister är
kapitalister, om så statliga kapitalister. Varför tillmötesgå krav som
inte kan hävdas med strejkvapnets kraft?



LKAB-direktörerna räknade fel. Må vara att  IF Metall avsvor sig
sitt strejkvapen i samma ögonblick som avtalet skrevs under. Men
det   vilda vapnet finns kvar och det kan inte förhandlas
bort. Den vilda strejken tillhör inte facket och den låter sig inte
låsas in av tvångslagar.  



Var det hela slutar återstår som sagt att se. Gruvarbetarnas krav för
återgång är att LKAB återvänder till förhandlingsbordet. Bolagets
representanter intar ändå en hård attityd, säkert uppbackade av Svenskt
Näringslivs krav på att varje enskild arbetargrupp måste visa det
samhällsansvar som bara tillkommer arbetare.



För vår del uttalar vi vår fullständiga solidaritet med gruvarbetarna.
Kravet är rättmätigt och metoden den enda möjliga. Om den eniga
strejkfronten bibehålls är vi övertygade om att LKAB tvingas till
reträtt. Vilket vore en seger inte bara för gruvarbetarna, utan för
hela arbetarklassen. Men oavsett utgång är strejken en ljusstråle. För
att den representerar det kollektiva uppträdande som är arbetarklassens
enda väg till framgång. 



Leve den vilda strejken!



Proletären 19, 2007