Liberal moral

De politiska nasarna, lobbyisterna, gycklarna och förståsigpåarna har packat ihop sina stånd i Almedalen och tagit Gottlandsfärjan eller flyget till fastlandet i avsikt att efter semestern under höstens valkampanj åter låta det politiska marknadsspelet drabba det arma svenska folket via tv-rutorna.

Årets Almedalsvecka är tillända, denna genomkommersialiserade tummelplats för det politiska etablissemangets symbios med big business och förhärskande massmedia. Bland svenska folket lika snabbt glömd som förra lördagens tipskupong.

Lika glömd av de gamla polarna är Sven-Otto Littorin. Han inledde Almedalsveckan som arbetsmarknadsminister och en av fyra kvarvarande i gänget bakom den lyckade lanseringen av de nya Moderaterna som det liberala arbetarpartiet.

Under Moderaternas dag i Almedalen framträdde Littorin i tv-soffan i programmet ”Rakt på” i Expressens nät-tv. Typiskt nog är programmet ett samarbete mellan Expressen.se och arbetsköparorganisationen Almega. Lika typiskt heter programmets proffstyckare Gudrun Schyman och Fredrik Federley.

På webben ser vi en avslappnad, småskojande arbetsmarknadsminister i sommarskjorta av amerikanskt Hawaiisnitt. Självsäkert ger han Fredrik Reinfeldt betyget fem för dennes tal. Mellan fniss och skratt förklarar Littorin Socialdemokraternas kräftgång och Moderaternas flyt med att ”politik är en förtroendebransch”. 

Övertydligt är det ett av Moderaternas viktigaste val-lokomotiv som framträder. Dagen därpå konfronterar
Aftonbladet Sven-Otto Littorin med uppgifterna om hans sexköp. Uppgifter som Littorin då inte förnekar utan bara vägrar kommentera. Dagen därefter, förra onsdagen, håller arbetsmarknadsministern den beramade presskonferensen där han snyftande meddelar sin avgång på grund av presstrakasserier mot hans barn. Inga frågor besvaras.

Littorin slussas i all hast till regeringsplanet och flyger bokstavligen bort från politiken, från det som varit hans arbetsfält och huvudsakliga levebröd sedan inträdet i Moderaterna vid 15 års ålder. Låt vara med en fallskärm på 1,3 miljoner kronor.

Littorinaffären skadar givetvis Moderaterna. Särskilt sedan det framkommit att statsministern förra veckan visste om sexaffären men valde att liksom huvudpersonen själv mörka den verkliga orsaken till Littorins sorti.

Allvarligast för regeringschefen är nog att efter tidigare avhopp återstår nu bara Anders Borg och Per Schlingmann och han själv ur kretsen som skapat och drivit Moderaternas nya image som borgerligt arbetarparti. Frågan är om det räcker för att segla moderatskutan i hamn.

Erfarenheter från tidigare sexskandaler, som sossarnas Geijeraffär, säger dock att den inte kommer att spela någon avgörande roll i riksdagsvalet. Övertramp av dessa slag hör borgerlighet och politikerkarriärister till och massmedias intresse för saken avgörs mest av kvällspressens upplagesiffror.

Men på något sätt kanske det får en viss effekt i valrörelsen. Förhoppningsvis tar detta loven av Moderaternas smutskastning mot Mona  Sahlin. Hennes kontokorts-slarv och Tobleroneköp för 15 år sedan har påpassligt valåret 2010 åter torgförts av regeringsföreträdare, inte minst av just Sven-Otto Littorin, i en välregisserad moralkampanj med en unken stank av kvinnoförakt.

Det är också i detta perspektiv vi synar Littorins privatliv, som en spegel av den människosyn han företrätt i politiken. Den liberala moral som ser plånboken som människors drivkraft och låter dess tjocklek avgöra var gränsen går för det mänskligt acceptabla.

Det var partisekreteraren Sven-Otto Littorin som under täcknamn sexchattade och sökte tillfälliga ligg. Som enligt Aftonbladets sageskvinna tog sig rätten, mot gällande lag, att för pengar köpa och för någon timme äga en annan människas kropp.

Samme Littorin har som minister administrerat en politik där i dagsläget bara drygt hälften av landets en halv miljon arbetslösa ges a-kassa och där ersättningsnivån sänkts under anständighetens gräns. Allt för att tvinga
arbetare att ta jobb till underpris.

Så lägger vi Littorinaffären och dess huvudperson till den politiska skräphög där också liberalernas människosyn hör hemma.

14 juli 2010
Proletären nr 28