Liken i högerns garderob har väckts till liv

Så verkar sommaren äntligen ha anlänt. Naturen är prunkande grön och nätterna vackert bleka. Efter en historiskt regnig och blygrå majmånad är det bara att hoppas att vi nu går mot en ljusare junimånad.

Den svenska naturens ljus vägs dessvärre upp av ett tilltagande mörker på den politiska högerkanten. De militära spänningarna i förhållande till Ryssland ser ut att ha väckt liv i liken i högerns garderob. En efter en släpps karolinerna in på den politiska arenan för att torgföra sina malätna och uniformerade åsikter som stinker från tiden innan den svenska demokratins seger efter ryska revolutionen 1917.

Ett av dessa ekon från ett mörkt förflutet är Patrik Oksanen, politisk redaktör på centerpartistiska Hudiksvalls Tidning, som den 27 maj släpptes fram i ett gästinlägg på Svenska Dagbladets ledarplats med en drapa om Rysslands informationskrig i Sverige.

Om man får tro Patrik Oksanen är Sverige sedan länge under attack från öst. Ryssland har genom ett infernaliskt informationskrig tagit över det svenska medielandskapet. Det handlar både om storskaliga slag där den lömske Putin lyckas placera KGB:s arvtagare i TV4:s morgonsoffa och gerillakrig med hjälp av tusentals så kallade nättroll. Det har gått så långt att hela den svenska demokratin är hotad.

När Oksanen utmålar den svenska journalistkåren som medvetna eller omedvetna ryska propagandamegafoner går det inte att låta bli att tänka på McCarthys häxjakter på 1950-talet och hur det paranoida samhällsklimatet skapade eller i varje fall innebar politiska karriärmöjligheter för psykiskt sjuka individer. I ett samhälle som blivit galet är den galne individen konung.

Hur det är ställt med Oksanens psykiska hälsa går det bara att spekulera om. Men hans politiska slutsatser och det faktum att Svenska Dagbladet publicerar dessa på ledarplats finns all anledning att nagelfara. Som motoffensiv i förhållande till det av Ryssland ockuperade medielandskapet föreslår redaktör Oksanen ett 20-punktsprogram som vid ett genomförande skulle innebära en kraftig inskränkning av pressfriheten.

För det första måste medierna, enligt Oksanen, bryta med det som han kallar ”en postmodern relativistisk hållning” som innebär ”att två parter alltid ska höras”. Sånt strunt hör inte hemma i Oksanens värld, då lögn är lögn och sanning är sanning och givetvis skall medierna bara framföra den enda sanningen, vilket får förmodas vara den sanning som Oksanen bestämt som sann.

För att slå vakt om den enda sanningen skall de stora medierna, enligt Oksanens program, enas om i branschöverenskommelse för att bannlysa uppgifter och länkar från ryska medier. På insändarplats skall felaktiga uppfattningar slås ner direkt och på webben ska sök-motorerna korrigeras så ”att certifierat och verifierat material får en högre rankning”.

Även statsmakten har en viktig roll i försvaret av den enda sanningen, enligt Oksanen. Statliga pengar som presstöd skall endast ges till ”medier som är certifierade” och staten skall genomföra speciella utbildningslyft för att upplysa journalistkåren om den enda sanningen.

I bästa orwellska 1984-anda skall ett sanningsministerium inrättas som är verksamt dygnets alla timmar för att ”bemöta lögner, halvlögner och halvsanningar som rör Sverige och svenska intressen”.

Så avslutningsvis riktar Oksanen pekpinnen mot de enskilda individerna. Medicinen heter misstänksamhet mot allt som inte håller sig inom den fastslagna sanningens gränser. Undersåtarna uppmanas att utöva självcensur när det gäller att dela information ”som främmande makt kan ha intresse av”. Framförallt varnar Oksanen för krafter som vill ”rasera tillit och samhällen” och ”att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger”.

Så talar en tvättäkta stockkonservativ. Som synes vill redaktör Oksanen i princip genomföra det som Putin brukar anklagas för att ha genomfört i Ryssland, politiska beslut som gjort att Putin stämplas som diktator i de enligt Oksanen ryskstyrda svenska medierna. Stornationalistiska högerkonservativa är opålitliga demokrater, oavsett på vilken sida av Östersjön de lever och verkar.

Patrik Oksanen har givetvis rätt i att det pågår ett propagandakrig. Det bedrivs från alla håll och kanter och i tider som dessa gäller det att ha ett eget huvud mellan axlarna, förhålla sig kritisk till alla uppgifter som figurerar och inte minst fråga sig vem som tjänar på det som sägs eller görs. Åsiktskriget bedrivs givetvis även av den ryska underrättelsetjänsten, som har gamla anor och är erkänt duktig på sin sak.

Men för svensk del är det knappast propagandan från Ryssland som sväljs okommenterat och okritiskt. Svenska medier bör framförallt odla sin kritiska skärpa i förhållande till våra egna makthavare – inom politiken, ekonomin och militären. Det sista Sverige behöver är inskränkningar i åsikts- och pressfriheten signerade paranoida tidningsredaktörer på yttre högerkanten.