Hoppa till huvudinnehåll
Av

Linus Bylunds feministiska vikingakämpar

Alldeles oavsett att reaktionära och rasistiska krafter försöker parasitera på frågan och att det i de nu uppmärksammade övergreppen även finns kulturella krockar, så handlar frågan om kampen mot patriarkatet.


Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor har hamnat i fokus efter avslöjanden om omfattande trakasserier mot unga kvinnor vid nyårsfiranden och musikfestivaler. Det är bra att frågan hamnar på dagordningen.

Mäns våld mot kvinnor, där det sexuella våldet är ett av uttrycken, är ett gigantiskt samhällsproblem och ett av de tydligaste uttrycken för det patriarkala förtrycket mot kvinnor. Bara under 2014 anmäldes över 20.000 sexualbrott i Sverige, varav 6700 rubricerades som våldtäkt. Samtidigt är mörkertalet stort och våldtäkter är bara slutpunkten på en glidande skala som börjar med det tafsande, de sexuella skämt och de ovälkomna närmanden som dessvärre är vardagsmat för halva befolkningen.

Det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp och det gäller den patriarkala grundsyn på kvinnor som mäns egendom som har mångtusenåriga anor och som finns som klangbotten i samtliga mänskliga kulturer som inträtt i privategendomens stadium.

Det faktum att i varje fall några av
förövarna verkar vara ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan är dessvärre inget konstigt. Skillnaden mellan jämställdheten i en bondby i Afghanistan och i en svensk storstad är milsvid och att denna skillnad leder till kulturkrockar är ett faktum.

Men även om skillnaden är stor så är de patriarkala mönstren desamma och med över 20.000 sexualbrott om året i Sverige finns ingen anledning till självförhävelse.

Män i grupp lockar fram den patriarkala grundsynen och en vedervärdig kvinnosyn som riskerar att gå från ord till handling. För den som tvivlar räcker det att bevittna vilken folkölsförfest, lumparsammankomst eller annan enkönad manlig sammankomst som helst.

De misstänkta förövarnas utländska bakgrund är mumma för rasister och högerreaktionärer. Samma politiska grupper och ibland till och med samma personer som i vanliga fall gör allt för att problematisera och därmed undergräva såväl våldtäktslagstiftning som den långvariga feministiska kampen mot de patriarkala strukturerna (”hon sa ju inte nej”, ”dom var båda väldigt berusade” eller ”vad gjorde hon där i rummet så lättklädd”) skrider nu fram som de utsatta kvinnornas ridderliga försvarare.

Allt som oftast sticker bockfoten fram. Det är inte attackerna på kvinnorna i sig som upprör, utan att utlänningar ger sig på ”våra kvinnor”. Det är det ridderliga beskyddet av den svaga kvinnan, baksidan på den patriarkala maktens mynt.

En av dessa nykrönta riddare är Donald Trump. Samme Trump som själv är anklagad för att ha våldtagit sin exfru, något som Trumps advokat slår ifrån sig med argumentet att ”man inte kan våldta sin egen fru”.

Detsamma gäller Sveriges mesta motståndare till feminism och jämställdhet – Sverigedemokraterna. Kom ihåg Erik Almqvist, som så sent som i fjol kunde plocka ut miljonbelopp i konsultarvoden från sitt parti – som har gjort det till något av en följetång på twitter att anklaga drabbade kvinnor för att själva bära ett ansvar för de brott de utsätts för på grund av klädsel eller var de befunnit sig.

Något mer vältalig är Jimmie Åkessons Sancho Panza SD:s Linus Bylund som gett sig in i debatten med argumentet att Sverige valde jämställdheten redan under vikingatiden. Det är en sanning med modifikation. Sant är att kvinnan i det förkapitalistiska svenska samhället hade en starkare ställning än i många andra europeiska länder vad gäller till exempel arvsrätt, vilket framförallt berodde på feodalismens svaga grepp och bondeståndets relativa frihet. Inom överklass och kungahus såg det betydligt sämre ut med jämställdheten.

Det komiska i sammanhanget är att det var Bylunds förebilder inom den djupt konservativa borgerligheten och de kristna svartrockarna som i och med kapitalismens framväxt i Sverige gjorde sitt bästa för att beskära och undergräva den bondska kvinnans ställning.

Men även om kvinnans ställning i Sverige har sett något bättre ut historiskt vad gäller en del rättigheter så har det sexuella våldet mot kvinnor alltid varit ett faktum. Det beror inte minst på dess koppling till den patriarkala familjen, där äktenskap och familj under mannens ledning har varit förvaltare av privategendom – ”familjen, där hustru och barn är mannens slavar”, som Marx skrev.

Det är ingen tillfällighet att det dröjde ända till 1965 innan det blev olagligt för män att våldta sina fruar i Sverige. Det tog med andra ord 900 år efter det att vikingarnas plundringståg mot de brittiska öarna upphörde (dessa var för övrigt allt annat än feministiska demonstrationståg som i Bylunds fantasi, tvärtom var våldtäkter ett stående inslag) innan mannens rätt att sexuellt tvinga sig på sin hustru förbjöds i lag. I Schweiz, Tyskland och Finland dröjde detta ända till 1990-talet och i Frankrike kriminaliserades det först år 2006.

Vägen till jämställdhet är ännu lång. Kampen mot det sexuella våldet mot kvinnor är en avgörande del för jämställdhet mellan kvinnor och män. Alldeles oavsett att reaktionära och rasistiska krafter försöker parasitera på frågan och att det i de nu uppmärksammade övergreppen även finns kulturella krockar, så handlar frågan om kampen mot patriarkatet och denna strid pågår ständigt i såväl afghanska bondbyar som i svenska storstäder. Kampen för jämställdhet mellan könen är global.