Hoppa till huvudinnehåll

Ledaren: LO vill bryta fackliga löftet

Det finns en särskild plats i helvetet för fackliga företrädare som sviker det fackliga löftet och öppnar för lönedumpning.

Grafik: Proletären

”När vi har förhandlat fram det här kommer vi hand i hand att gå till regeringen och säga att nu kräver vi det här och det här för att det ska bli möjligt.”

Så förväntansfullt uttryckte sig IF Metalls avtalssekreterare, Veli-Pekka Säikkälä, för några veckor sedan. Han skulle då leda LO-förbundens förhandlingar med Svenskt Näringsliv om låglönejobb för nyanlända och långtidsarbetslösa. Han hade förhoppningen att lyckas ”gifta ihop” LO:s ”utbildningsjobb” med Svenskt Näringslivs ”etableringsanställningar”.

Nu har man enats om en principöverenskommelse. Ser man på resultatet verkar det som om LO inte ens försökt att jämka sitt dåliga förslag med motpartens. Istället för att gifta ihop förslagen och gå hand i hand till regeringen har man inlett ett stadigt förhållande med ständigt sammanflätade fingrar. LO:s förhandlare har valt att svälja Svenskt Näringslivs modell med hull och hår.

Begreppet som används i överenskommelsen är ”etableringsanställning”. Enligt deras önskemål innebär det att nettokostnaden för arbetsköparen får vara max 8000 kronor i månaden. Resten, upp till genomsnittlig lägstalön, förväntas staten skjuta till. Det ska handla om ”riktiga jobb”, enligt Veli-Pekka. Men hur detta ska leda till nya jobb och inte tränga ut vanliga anställningar har han inget svar på.

Staten ska också stå för utbildning i svenska språket. Den ska delvis få ske på arbetstid men inte ”inkräkta för mycket på arbetet”.

”Det är väl rimligt att halva utbildningstiden sker utan löneavdrag på arbetstid”, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhand-lingschef. Generöst!

Dessutom förutsätts att staten står för annan utbildning som kan behövas. Då kan det nog ske utan ”löneavdrag”, säger Weihe och blir nästan högtidlig i sin beskrivning av anställningsformen:
”Här får vi en blandning av socialt samhällsansvar och att man har ett arbetsbehov”, säger han stolt.

Det är ingen tillfällighet att alla arbetsköparorganisationer står bakom uppgörelsen. Bara bemanningsföretagen är besvikna eftersom etableringsanställda inte får hyras ut. Även allianspartierna är förtjusta över att LO bytt spår och ”erkänner” att lönerna måste sänkas om alla ska få jobb.

Nu ska överenskommelsen förankras i LO-förbunden. Alla behöver inte säga ja, säger Veli-Pekka Säikkälä. Men ju fler desto bättre, betonar både han och Anders Weihe.

Men det finns en särskild plats i helvetet för fackliga företrädare som sviker det fackliga löftet och öppnar för lönedumpning. Alla förbund borde säga nej!

Statens satsningar ska leda till nya jobb, till fler händer inom den nerbantade välfärdssektorn och utbildningar som matchar arbetslösa med jobb som finns. Med riktiga löner.