Lönesänkning maskerad som integrationspolitik

I förra veckan träffade representanter för fem LO-förbund en delegation där alla sektorer inom Svenskt Näringsliv fanns representerade. Nu inleds alltså förhandlingar som påstås syfta till att fler nyanlända ska få jobb. Det är en farlig väg som LO slagit in på och Svenskt Näringsliv har annat än en snabb lösning för nyanlända i kikaren.

Arbetsköparna nappade alltså till slut på LO:s invit om utbildningsjobben. Fattas bara annat. Förslaget välkomnades av Svenskt Näringsliv redan när det väcktes i vintras. Att förhandlingsläget varit låst beror på att de velat ha branschvisa förhandlingar istället för centrala. Nu fick de alltså som de ville även på den punkten.

Utbildningsjobben ska enligt LO kombinera ett reguljärt arbete med en reguljär utbildning, som i huvudsak sker utanför arbetsplatsen. Studierna ska berättiga till studiestöd. Men för att företagen skall vara intresserade måste lönekostnaderna för tiden som arbetaren är på plats, enligt LO, vara lägre än avtalets. Det skall ske genom sänkt lön, eller direkt subvention från staten. Redan här befinner man sig på en rutschbana.

Med ett dåligt förslag i handen skall LO-förbunden under ledning av IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä möta sin motpart. Säikkälä vill se ett enkelt ramavtal där man bestämmer nivåer och om möjligt förhandlar om det på branschnivå. ”När vi har förhandlat fram det här”, meddelar Säikkälä, ”kommer vi hand i hand att gå till regeringen och säga att nu kräver vi det här och det här för att det ska bli möjligt.”

I juli kom Teknikföretagen med ett eget förslag för att ”underlätta” anställningar av nyanlända. Det kallas etableringsanställning och skulle innebära att staten och arbetsköparen delar på lönekostnaden samtidigt som arbetsgivaravgiften slopas i tre år.

Företaget betalar 8.000 kronor och staten lika mycket i månaden.

Nu ser Säikkälä det som sin uppgift att försöka ”gifta ihop” de här modellerna.

Förhandlingen är alltså redan förlorad. När ett uselt förslag paras med ett ännu sämre har arbetarklassen återigen tappat mark.

Vad finns det egentligen att förhandla om? LO:s Karl-Petter Thorwaldsson säger själv att det är arbetskraftsbristen som möjliggör satsningen på utbildningsjobb. Borde inte det vara en öppning för en offensiv hållning från en facklig organisation? Absolut inte ett tillfälle att skräddarsy modeller för lägre löner. Det är inte bara ynkligt. Det är att gräva en grav åt sig själv.

Det finns redan ingångslöner i avtalen för oerfarna och nyanställda inom branscherna. Dessa är långt ifrån några fantasilöner och varför de skulle behöva sänkas övergår nog de flestas förstånd.

LO legitimerar nu myten om att det är höga löner som hindrar kapitalisterna att anställa. Kapitalisterna tar tacksamt emot passningen och får på köpet ännu ett B-lag att spela ut mot de övriga i arbetarkollektiven.

Utmaningen för en arbetarrörelse värd namnet är och måste istället vara att kämpa för att rensa upp i den vildvuxna floran av osäkra tillfälliga jobb. Inte att falla för borgarnas mantra om enkla jobb och låga löner.

En arbetsförmedling som matchar människor med jobb som finns och vid behov tillhandahåller yrkesutbildning med lön är också en nödvändig väg att gå. Så mycket bättre än dagens förmedling.

Den verkar se som sin uppgift att plåga och jaga arbetslösa. Samtidigt kastar de pengar efter företagen, förmedlar gratis arbetskraft åt oseriösa arbetsköpare och är en kassako för konsulter, coacher och liknande skojare.

När inte förbundens representanter inser detta måste medlemmarna höja sina röster. Det är som sagt en farlig väg LO slagit in på.