Hoppa till huvudinnehåll
Av

Måltavlan bakom Mustafa

Drevet mot Omar Mustafa, efter att han valdes in i sossarnas partiledning, ger en skrämmande bild av den svenska politiska scenen och den ryggradslösa socialdemokratiska partitoppen. Det är också klart att denna affär handlar om mer än Omar Mustafa och hans generösa talarinbjudningar.


På den nyss hållna S-kongressen hälsades Husam Zomolot från palestinska Fatah med entusiastiska applåder. Zomolat gavs också en framträdande plats. Av sextio internationella gäster var han en av tre som gavs möjlighet att framföra en hälsning från talarstolen.

Vi blev lite undrande över detta, särskilt som israeliska Arbetarpartiet överhuvudtaget inte nämndes bland gästerna. S har visserligen alltid hållit sig med dubbla linjer i förhållande till Israel och Palestina, men innebar vänligheten mot Zomolot ändå någon slags politisk markering?

Senare under kongressen valdes Omar Mustafa till suppleant i partistyrelsen. Vi vet ingenting om Mustafas socialdemokratiska vandel, men kan gott förstå kongressens förtjusning i hans kandidatur.

Som ordförande i Islamiska förbundet har Mustafa en ledande ställning bland troende muslimer i Sverige och han ger därmed S ett inflytande i en miljö där partiet har få företrädare. Det sitter gott inför valet 2014, särskilt som Moderaterna inför valet 2010 värvade Mustafas företrädare Abdirizak Waberi som sitt vallokomotiv i den muslimska miljön.

Nu drog liberala Expressen igång drevet innan Mustafa ens hunnit sätta sig ner på sin partistyrelsestol, initialt med Israel-lobbyns täckorganisation Svenska kommittén mot antisemitism som underblåsare.

I en av de första artiklarna i Expressen (11/4) anklagas Mustafa för att ha bjudit in ”ökända antisemiter” till Islamiska förbundets föreläsningar. Den som nämns i artikeln är Azzam Tamimi, en respekterad palestinsk akademiker verksam i London, som tidigare talat i Sverige på inbjudan av Palmecentret.

Anklagelsen mot Tamimi (och via honom mot Mustafa) är att han på en föreläsning arrangerad av Islamiska förbundet bland annat talat om ”det sionistiska projektet”. Detta stämplar Expressen som antisemitism, som om sionismens grundare Theodor Hertzl aldrig skrev boken ”Judestaten” och som om sionismen aldrig existerat som politisk rörelse.

Anklagelsen är befängd. Antisionism (kritik av staten Israel) förvandlas falskeligen till antisemitism.

Också därefter har Israel-lobbyn eldat på mot Mustafa, säkert med bilden av Husam Zomolot på S-kongressen för ögonen. Så anklagas Mustafa för att vilja starta krig mot Israel (!), detta för att han under brinnande krig mot Libyen våren 2011 twittrade att svenska Jas-plan på samma grunder (”skydd av civilbefolkning”) borde skickas mot Israel.

Visst är det retoriskt tillspetsat, men likafullt både sant och träffande.

Israel-lobbyn har varit drivande i drevet mot Omar Mustafa, men efterhand har drevet växlat över till kritik av islam och av Mustafa som troende muslim. Det är en tacksam angreppspunkt i det sekulära Sverige, då ingen troende muslim kan ta avstånd från sin religiösa riktnings ledande teologer, lika lite som en troende katolik kan ta avstånd från påven.

Mustafa framhåller Muslimska brödraskapets religiösa ledare Yosuf Al-Qaradawi som ”jämförbar med påven”. Men det är inte Qaradawis roll som hovpredikant hos emiren av Qatar, som anförs mot Mustafa – emiren är en av västvärldens diktatorer, trots att han upprätthåller en apartheidliknande diktatur. Lika frånvarande är Qaradawis ivriga stöd åt det väpnade upproret i Syrien, som ligger i linje med såväl borgerlig som socialdemokratisk politik.

Istället är det Qaradawis reaktionära syn på kvinnor och homosexuella som kletas på Mustafa. Drevet är selektivt.

Denna del av kritiken kan synas relevant, men den blir ändå problematisk, då det inte är Mustafas egna ställningstaganden som rannsakas, utan hans religion, såsom den framförs av Qaradawi och andra muslimska teologer. Det spelar ingen roll att Mustafa försäkrar att han delar Socialdemokraternas människosyn och att han har tagit avstånd från tidigare uttalanden om att äktenskapet är instiftat för man och kvinna. Mustafas egna ord väger lätt när det kan bevisas att Qaradawi inte delar denna människosyn (lika lite som påven).

Konsekvensen av denna mediala inkvisition är att ingen troende muslim (eller katolik) kan vara företrädare för Socialdemokraterna eller för något annat sekulärt politiskt parti. Genom religionen är muslimer som grupp stämplade som kvinnoförtryckande homofober och de måste därför välja mellan politiskt engagemang och sin religiösa tro, åtminstone som aktiva utövare. Alternativt måste de bilda egna partier.

En sådan ordning främjar inte religionsfriheten och den bidrar då rakt inte till att integrera muslimer i samhället. Istället kryddas Israel-lobbyns anrättning med en god nypa islamofobi. Muslimer är så främmande i det ack så sekulära Sverige, att de inte kan ges plats i det politiska livet annat än som konvertiter. Jimmy Åkesson ler i mjugg.

Att Moderaterna inte bryr sig om Waberis människosyn är en annan sak. Mänskliga rättigheter står inte högt på deras agenda.

Många socialdemokrater reagerar nu på behandlingen av Omar Mustafa, vilket man väl kan förstå. Inte nog med att Mona Sahlin genast flög honom i ryggen, med rena lögner, utan på köpet tog partiledningen nästan lika genast sin hand ifrån honom. Utan andra argument än att drevet gjort situationen ohållbar.

Man förundras över respektlösheten mot den egna kongressen.

För vår egen del tänker vi på Husam Zomolot från Fatah. I vad mån är han och det palestinska folkets kamp en måltavla bakom Omar Mustafa?

Ett är klart. Denna affär handlar om mer än Omar Mustafa och hans generösa talarinbjudningar.