Marknadskaos på spåret
Lite snö har fått det svenska järnvägsnätet att braka samman. Nåja. Ett rejält snöoväder var det, men faktum kvarstår. Dagens järnvägsnät klarar inte de vinterförhållanden som ett land som Sverige drabbas av med kuslig regelbundenhet. Vilket otyg att det skall snöa på vintern!
Strandsatta och försenade resenärer skäller på SJ. Som skyller ifrån sig på Banverket. Som klagar över bristande resurser. Alla har faktiskt rätt. Sedan uppsplittringen och den påbörjade avregleringen avjärnvägen finns det inte längre ett sammanhållet ansvar för tågtrafiken.
Olika operatörer jagar effektivitetsvinster inom sina respektive områden, de flesta marknadsekonomiskt motiverade. Hur ha råd med nya järnvägsspår när regeringen prioriterar skattesänkningar för de rika? Varför investera i nya tåg och vagnar när trafiken kan gå förlorad i nästa upphandling? Varför hålla sig med stora underhållsavdelningar när man kan ringa till Manpower?
Här gäller det att tänka längre än näsan räcker och att peka ut ansvaret där det ytterst ligger. Det är inte den stackars tågvärden som skall ha skäll. Utan infrastrukturminister Åsa Torstensson. Och hennes företrädare Ulrica Messing. Och hela det politiska etablissemang som i blocköverskridande enfald beslutat att marknaden skall sköta järnvägen.
Vet för örigt att den anrika titeln kommunikationsminister avskaffades år 2000. Av Göran Persson. Som en markering av att kommunikationerna inte längre är en prioriterad samhällelig angelägenhet.
Omdömet kan synas hårt. Särskilt som SJ fortsatt är ett statigt företag och Banverket en statlig myndighet. Men det är ändå relevant. Eftersom frågan är om det är staten eller marknaden som skall sköta den samhällets pulsåder som järnvägen utgör.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent. Men spårkapaciteten på de mest belastade linjerna har bara byggts ut marginellt. För att såväl den förra som den nuvarande regeringen valt att satsa på stora motorvägsprojekt istället. Det ger överbelastade spår utan möjlighet att köra in förseningar ens på sommaren. Blir ett tåg försenat blir alla tåg på linjen försenade.
Värre kommer det att bli. För till hösten avregleras tågtrafiken också på stambanorna, enligt beslut av den marknadsfundamentalistiska högerregeringen. Diverse lågprisföretag får fritt fram att köra tåg på redan överbelastade sträckor som Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö, med billigast möjliga utrustning för största möjliga förtjänst. Det kanske går bra på sommaren, då även skraltiga tåg och vagnar kan rulla. Men när vintervädret slår till igen blir årets trafikkaos etter värre.
Avregleringen är rent destruktiv, framförallt för tågtrafiken i glesbygd och på mindre lönsamma sträckor, som inte kan upprätthållas när marknadens aktörer suger profiten ur de lönsamma linjerna.
Men också för tågtrafiken i stort. För på en avreglerad marknad, där konkurrensen kräver minimerade kostnader, har inte ens SJ råd med de investeringar som krävs för att upprätthålla en trygg och säker trafik också under extrema väderförhållanden.
Åsa Torstensson & Co försöker sälja sitt marknadskoncept genom lockande lågprisbiljetter. Vi skall minsann få Ryan Air på spåret!
Men glöm då inte att det verkliga priset inkluderar totalstopp i tågtrafiken när lågbudget-tågen fryser sönder. För så är det med järnvägen. De privata aktörerna skall konkurrera på befintliga och redan underdimensionerade spår.
SJ skyller som sagt på Banverket. Med fog.
Spårsystemet år inte bara underdimensionerat i förhållande till trafiken, utan också dåligt underhållet. Men också det är en politisk fråga. Eftersom Banverkets ålagts att marknadsanpassa och kostnadseffektivera sig inför en stundande bolagisering och eventuell utförsäljning. Det har gett en slimmad personalorganisation utan kapacitet att möta krissituationer. Som snöoväder.
Ovanstående kan synas som en svartmålning av en avreglering vars fulla konsekvenser ligger framför oss. Men facit finns. I England. Där Margret Thatchers lika marknadsfundamentalistiska privatisering av British Rail gav kaos i trågtrafiken, nedlagda banor, fler olyckor, ett havererat biljettsystem och snart nog högre biljettpriser.
Thatcher privatiserade också Railtrack, den engelska motsvarigheten till Banverket. Med katastrofala följder i form av förfallna banor och bristande säkerhet. Privatiseringsbeslutet fick därför rivas upp. Men här i Sverige öppnar ändå Mats Odell för en framtida privatisering av Banverket. Den centerpartistiska marknadsenfalden är uppenbarligen helt utan botten.
För vår del är vi mot alla privatiseringar. Men vi är allra mest mot privatiseringar av verksamheter som utgör ett samhälleligt ansvar. Dit hör järnvägstrafiken. All erfarenhet visar att marknaden inte duger för att vare sig bygga ut eller driva järnvägar till nytta för hela samhället. Det var därför staten redan från början fick monopol på att bygga och trafikera stambanorna och det var därför flertalet privata järnvägsbolag förstatligades i början på 1940-talet.
Man behöver inte vara socialist för att begripa att samhället behöver ett sammanhållet järnvägsnät; att just järnvägen passar rysligt illa för marknadens splittrande konkurrens.
Det är denna enkla sanning som den senaste veckans snökaos ropar ut med förnyad kraft. Marknadsfundamentalisterna bryr sig inte, förblindade som de är av sin egen dogmatism. Men alla vi andra bör peka finger mot just dem, oavsett partifärg: Det är ni som bär ansvaret för kaoset! Eftersom det är ni som slagit sönder det sammanhålla järnvägsnät som vi behöver och som vi tidigare hade i Sverige!
Säga vad man vill om SJ. Men nog tusan fungerade tågtrafiken bättre när SJ var hela folkets järnväg.
Att SJ fungerade bättre förr är naturligtvis en klen tröst för strandsatta passagerare, lämnade i okunskap om när de kommer fram eller när de kan åka. Men så fungerar ett fragmentiserat järnvägsnät. Ingen kan ge besked om något. Eftersom ansvaret är allas och därmed ingens.
Ett är klart: Om Åsa Torstensson & Co får som de vill blir det ännu värre nästa snövinter. Två är
ännu klarare: Ordning och reda i järnvägstrafiken kräver sammanhållning istället för konkurrens. Av hela verksamheten – från anläggning, över underhåll till drift. Vi är för en helstatlig järnväg!
23 februari 2010
Proletären nr 8